maja

Eller nja, Men spanien åker jag till nu!

Landar i Sverige den 13e augusti klockan tio.
Love yah

mitt lilla hjärta hade födelsedagskalas idag.

Okej, det här känns som om det blir ganska absurt, men vafan!

För att hjälpa min kropp att spy, använder jag mig oftast av min tandborste. Speciellt om jag inte spytt på ett tag så kroppen gör det av sig självt. Hur som helst bestämde jag mig för att eliminera den möjligheten och köpa en riktigt fet tandborste som helt enkelt inte funkar. Så när jag och viktor handlade försökte jag hitta en:

Jag: Kolla den här! det är massa pärlor i handtaget!
Viktor: Snälla... Jag vill inte va ihop med en treåring..
Jag: Den här då? Den är ju jättefet
Viktor: Är du säker att den är tillräckligt tjock?
Jag: Jag tror det
Viktor: Prova? haha
Jag: HÖHÖHÖ

Haha, undrar om de som gick förbi förstod vad vi snackade om..

Egentligen ville jag ha en sån tandborste med liten sugpropp under, ni vet som man kan sätta lite crazy på typ väggen eller på sidan av handfatet. Men det fanns ju inte!

Köp en fet tandborste, alla kräkisar!

Vad gör ni ikväll?
Jag ska snart poppa popcorn tror jag, för snart börjar Cinderella Story. Underbar film, dock inte uppskattad av alla...
Men jag har ju en grej för sådana skitfilmer, så jag är glad.

Måste hålla tankarna borta från att jag snart åker. Även om det kommer bli hur skönt som helst med sol igen, men samtidigt.. åh.

Jag avskyr verkligen att titta på gamla bilder. Antagligen för att jag alltid tyckt att jag är hemskt ful, men också för att jag inte riktigt kan identifiera mig med den personen jag ser. Jag har faktiskt ingen aning egentligen om hur jag ser ut. Jag ser mest min bistra min i spegeln och mig själv på kort. Inte när jag skrattar. Ler. Knullar. Äter. Betalar. Shoppar. Ni vet. Jag blir nästan chockad när jag ser mig på bild ibland, jag vet ju knappt hur jag ser ut när jag uttrycker mig.

Ja Ja, här är jag, fast jag känner knappt igen mig.

Det känns som om jag varit gravid och nu fött ett efterlängtat barn. Äntligen är min nya dator här!
Eftersom jag är en sån söt tjej fick jag en datorväska på köpet, bättre uppgraderingar samt 500 kr billigare... Vet aldrig hur jag ska reagera i sådana lägen. Bli glad över att jag ses som ett sött objekt=knullobjekt, eller att jag ska bli glad över att någon försöker göra mig glad. Jag menar, jag är tveksam till att min lillebror hade fått samma erbjudande.. 

Hur som helst så har jag tillbringat dagen med att småpacka inför Spanien. Jag åker dit igen, redan på torsdag! Har knappt tänkt på det alls eftersom jag redan varit där en gång i sommar. Nu åker jag med familjen istället för med viktor, och det gör superont att va ifrån honom. Jag lyssnar på Ac-demon och gråter lite för att jag tycker så mycket om honom.

Jag vet inte vad det är som oroar mig egentligen? Jag menar, jag kommer ju komma hem och det kommer vara som vanligt. Jag kommer antagligen inte dö, och inte han heller, och förhoppningsvis kommer han inte träffa nån snygging i fotoaffären som han hinner gifta sig med. Men ÄNDÅ känns det som att jag tar farväl för alltid. Jag är en sådan drama queen. Gråter i hissen, förväntar mig att Viktor springer efter mig, stoppar planet och sätter sig på sätet bredvid mig och säger att han skiter i jobbet och följer med. (en hint viktor...)

Nu ska jag ta tag i mig själv, kanske göra lite mat om jag orkar. Puss och Kram.
För ni är väl fortarande kvar här?

Min dator har som sagt pajat, och jag har levt i nån slags bubbla i ett par dagar. Trots att jag lånat viktors dator har det inte varit samma sak. Nej, bloggat har jag inte orkat, kunnat eller velat.

Men nu, nu är min nya dator på väg. 2800 kronor och snart ska jag hämta den! Snart är jag tillbaks igen!

www.myspace.com/agonycolumnmusic

Ända sen jag var liten har jag önskat att få döpa ett av mina barn till Fideli. Den vita stenen gjorde verkligen avtryck på mig...

Vet ni något lustigt? Jag kan inte kramas! 

Gud så sent jag är uppe! Det trodde ni inte om mig va? 

Efter en helvetisk morgon efter en helvetisk natt så blev dagen ändå bra. Viktor är klok och vet vad man ska säga när jag är gråtfärdig. När jag hittade kläder jag kunde ha, efter ca en timme av ångest, gick vi på stan och handlade en kryddhylla och en ljusstake. 

Vill ni veta hur det känns? Att aldrig få känna att man duger? Att gråta när man ser sig själv i spegeln? Att behöva äta fem piller till frukost för att inte vilja ta livet av sig? 

Som ni kanske märkt.

vad ska du göra i höst?

And if the snow buries my
My neighborhood
And if my parents are crying
Then I'll dig a tunnel
From my window to yours

Yeah, a tunnel from my window to yours
You climb out the chimney And meet me in the middle
The middle of the town
And since there's no one else around
 We let our hair grow long
And forget all we used to know
Then our skin gets thicker
From living out in the snow

You change all the lead
Sleeping in my head
As the day grows dim
I hear you sing a golden hymn

Then we tried to name our babies
But we forgot all the names that
The names we used to know
But sometimes, we remember our bedrooms
 And our parent's bedrooms
And the bedrooms of our friends
Then we think of our parents
Well, what ever happened to them

You change all the lead
Sleeping in my head to gold
 As the day grows dim
 I hear you sing a golden hymn
The song I've been trying to sing

Purify the colors, purify my mind Purify the colors, purify my mind And spread the ashes of the colors Over this heart of mine!

Imorse var jag hos tandläkaren, och efter två-tre timmar släppte bedövningen.. Jag blev så glad att jag cyklade hem till mina föräldrar och bakade kola-kakor. Jag var så extreeeemt hungrig att jag tog en tugga direkt när jag tagit ur dem från ugnen.

Resultat: fem små blåsor på tungan. Ett skrik. Utspottad kaka. Tungan i ett glas vatten under hela fikat.

Så hela dagen har min mun fått lida.
Dagens mat: Kräm. Kräm. Kräm

Nya byxor. På något sätt gör det ont i mig när jag får ta en storlek mindre, samtidigt som något inom mig jublar. Jag antar att det är sjukdomen och den ska ju ut!

Men 99 kronor är okej..

Katrin skrev en lista till sin pojkvän där hon beskrev hur han ska bete sig.
HERREGUD, är det bara jag som känner igen önskan om allt det där?

1. Håll alltid tiderna vi bestämt
2. Avboka aldrig mig och säg aldrig att du inte orkar träffas. Älskar och saknar du mig ska du vilja träffas, hur trött du än är.
3. Låt aldrig otrevlig när jag är ledsen och gråter, även om vi båda gjort fel behöver jag tröst i detta läge.
4. Kom över till mig när du märker jag behöver det, på direkten, släpp allt annat, hör du att jag gråter i tele så går du, 5 på eftermiddagen eller halv 12 på kvällen spelar ingen roll.
5. Lyssna alltid på mig, försöka ta till dig det jag säger.
6. Har du gjort fel eller väl kommit sen ska du alltid smörja mig även om jag först kan låta förbannad. Du ska köpa blommor och mindre presenter som förlåt.
7. Du ska inte brusa upp över småsaker, du ska lugn och sansad.
8. Du ska ta hand om mig och visa mig kärlek (punkter hur du gör det kommer nedan).
9. Säg aldrig "en sånn tjej vill jag inte ha", "du skrämmer mig", "det där känner du inte alls" (tvivlar aldrig på vad jag känner), "jag orkar inte gå dit". Allt sådant är knivugg i hjärtat som raderar minst 5 myskvällar. Varje gång du gör saker som du gjorde ikväll krävs det minst 5 romantiska kvällar för att göra det bra.
 10. försök alltid vara och låta positiv
11. ha tålamod med mig, jag är ett psycho pga av dig just nu
12. jag är så jävla känslig, deal with it, att skrika tillbaka hjälper inte en känslig tjej att lugna ner sig, att springa iväg hjälper inte heller. take it or leave it
13. Allt du säger inte fungerar FUNKAR VISST du måste bara testa helhjärtat. krama mig om och om igen, ta lite skit och krama igen, det blir bra. smörj mig när du gjort fel, försök försök försök.
14. VISA MIG DU VILL ÄNDRAS. JAG BEGÄR INTE en 100% ändring på en dag, men visa du vill.
15. en överraskning är inte att bädda sängen och köpa små godis, TRY HARDER.
16. du är med en av stans snyggaste tjejer, dags att börja leva upp till din roll som den pojkvännen.
17. skrika aldrig någonsin elaka saker till mig. och skrika helst inte överhuvudtaget.

 detta är vad jag behöver för att inte vara labil (och känna mig älskad):
1. Du ska skämma bort mig med gulliga sms och samtal så ofta du kan
2. skriva kärlekslappar och lägga i mina kläder
3. boka biobiljetter eller restaurang besök i smyg
4. laga middagar åt mig i smyg
 5. pussa och krama på mig när jag inte förväntar mig det.
6. prata med mig med den gulligaste rösten du kan
7. inte brusa upp och bli så arg på mig för du älskar mig mest av allt
8. är jag ledsen kommer du över direkt.
9. du ska alltid hålla det du lovar.
10. överraska mig med mina favoritblommor (jag gillar liljor, rosor, tulpaner, massor av olika, jag är inte så kräsen) och små presenter då och då
 11. planera mysiga saker vi kan göra på helgerna
12. komma över till mig när du vet att jag är hemma, fast du har inte sagt att du ska komma
13. håll alltid om mig och min midja när vi är ute och går
14. viska gulliga saker till mig
15. saknar du mig mkt när du gör något annat, smsa/ring och säg det en snabbis då!
16. Förklara ofta dina känslor för mig, beskriv dem tydligt och stanna upp när vi är ute och går tex och säg "jag älskar dig för att..." och så säger du något om varför du älskar mig. det ska inte vara något vanligt utan mer en sak som verkligen visar att du känner mig. Som att jag är en väldigt glad person (när jag vill), du får inte använda den grejen btw.
17. sno min kalender och skriva in saker vi ska göra på helgen i den
18. nu har jag skrivit mail till dig i en hel timma, inte gjort något annat, lägg ner tid på mig. planera och planera och planera. visa ditt engagemang och lägg ner din tid.
19. leta upp brunchställen flera dagar innan det blir lördag.
20. kolla väderprognosen och planera en picknick dagen innan. säg att du vill ses senare dagen innan för du planerar en överraskning till mig, då kommer jag defintivt förstå dig.
21. köp/beställ något som skriker "Katrin" för att visa du känner min stil och mig.
22. respektera mig, alltid.




He He, är det nån stackars kille som lever upp till det här?

Igårkväll, efter att ugnen började fungera, bakade jag och viktor bullar.
Kan vara de godaste!

Jag vet inte hur många uppsatser och arbeten jag gjort om ätstörningar. En förklaring som återkommer i mina undersökningar har varit Rädslan för att bli vuxen. Jag har alltid tyckt det var väldigt orealistiskt men på senare tiden har jag sett sambandet med mig själv.

 Eftersom jag är så otroligt rädd för mina känslor och för det som ska hända, för att någon ska försvinna eller för att jag ska fatta fel beslut så tror jag att jag har en omedveten önskan om att vara barn igen.Jag ser min barndom som bekymmerslös och evigt lycklig, och jag ser framför mig hur jag dansar på en äng med blommig klänning och krans i håret, barfota och med brunbrända ben.

 När jag var liten dansade jag inte barfota på en äng med blommig klänning och krans i håret. Men jag vill minnas det eftersom det jag har nu känns så mycket mer skrämmande. Jag vill vara liten igen, bli tröstad av mamma, få en godnatt-saga läst för mig, ha krusigt hår och barnsliga klänningar.

Den här önskan återkommer i stora delar av mitt liv. Mina favoritfilmer är Astrid Lindgrens sagor & Den vita stenen som jag kan se hur många gånger som helst, och jag får en trygg känsla i magen. Jag älskar barnsliga kläder, blommiga klänningar och sådant min mamma klädde mig i. Jag använder i stort sett bara tygskor och det har jag gjort sen jag lärde mig gå. Jag älskar fortfarande krusigt hår, för jag älskade hur min mamma blötte mitt hår och flätade det innan jag somnade.

Jag har nu blivit ganska säker på att det är en bidragande faktor, en omedveten längtan till att få vara bekymmerslös och glad. Det låter jättekonstigt, men det stämmer faktiskt på mig! (För att det hänger ihop med sjukdomen så är det alltså att jag vill ha kvar den kropp jag hade som liten för att känna att jag fortfarande är ett barn och liten och bekymmerslös och aldrig ensam eller rädd)

När ni tänker efter, kan ni se något liknande mönster i era tankar?


(Jag ser ju faktiskt inte heeeeeeeeeeelt bekymmerfri ut om jag ska vara ärlig..)

Trots den tidiga timman har jag redan hunnit med ett tandläkarbesök. I Skäggetorp. Alla andra har semester..(?)
Nu har jag ingen känsel i munnen och är jättehungrig. Varför är jag bara hungrig när jag INTE FÅR äta?

typiskt mig. tyyyyypiskt mig

Är ni mätta och vill bli hungriga?

Kolla in www.wegipedia.blogg.se för nice veganmat!

Sluta poooooooooosa och uppdatera varje dag  istället(även bagdadfalafel muums)

Idag är min fjärde spy-fria dag. (Det känns helt bisarrt egentligen att jag sitter och skriver om sådana här äckliga saker, haha!) Det höll på att inte gå bra, men jag bankade på mitt huvud och sa åt mig att gå ut på en promenad.

Och det gick bra. Bullbak på G

Det är jättefint det du säger, att du tycker jag är finare när jag var normalviktig.
Men... Precis som att jag inte tar åt mig av skit som anonyma skriver, lika lite kan jag ta åt mig av komplimanger anonyma skriver.

Såg ni klippet nedanför?
Jag känner igen så mycket. I andra avsnittet går hennes bil sönder och hon bryter ihop. Hennes pappa säger att hon förlorat sin förmåga att tänka logiskt.

det stämmer så väl! man tänker inte logiskt, man förlorar sin verklighetsuppfattning. Man bryter ihop så fort något inte går som man önskar och hela världen går under.

Det här är ett av de klipp jag sett som gör mest ont i mig.
Hoppas det här avskräcker er från att börja kräkas.
Den tråkiga tanten kan man hoppa över.
Hur många känner igen sig i det hon säger?
Speciellt det där med att NÅGOT måste fyllas, NU NU NU NUUUUUUUUUUUU
Men det är ju inte hunger, ta reda på vad.

Antagligen kommer detta inlägg försvinna innan någon ens läst det. Finns inget jag hatar att visa så mycket som min kropp. Förhoppningsvis kan ni som känner att jag liknar en flodhäst enbart tänka på det, och inte dela med er av det i form av kommentarer. Alla som någonsin rackat ner på mig ska jag, när jag är frisk, nämligen bajsa i ansiktet. Så take it easy.

Här är min bikini. Mina tuttar. Min mage. Och de två valkarna på min mage.
Det känns som om jag verkligen förlorar min prestige som anorektiker nu,
eftersom ni förväntat er någon pinnsmal
MEN HA HA HA TJI FICK NI, jag ser ju ut som niiiiiiiiii

Jag ska berätta något av de svåraste och bästa sakerna jag gjort! Slutat väga mig!

Förut vägde jag mig varje morgon, på en ranglig ikeavåg, vars pil pekade olika varje dag. Det vågen visade satte liksom ribban för min dag. Allt var åt helvete de dagar den visade mer än gårdagen. Först gömde Viktor vågen, men jag hittade den såklart. Både i övre garderoben och i lådan med handdukar. Är man envis så är man....

Men nu minns jag inte när jag vägde mig senast... Vågen står hemma hos mina föräldrar i en låda, och ibland ställer jag mig på den, dock utan att låta den bestämma mina dagar.

Istället väger jag mig på BUP, den enda vägningen som faktiskt är relevant och viktig.

Släng ut vågen, bruuuuuudar!

Jag har otroligt svårt för att känna mig bekväm i bikini och det finns inte många modeller jag "kan" ha. Det finns en bikini jag tittat på, på JC, och önskat att jag kunde ha, önskat att jag inte hade höfter eller lår så den passat.

Igår var det rea på den, från 250 kr till 75. Och jag köpte den. Det blir världens utmaning i Spanien att ha på sig den. Ni vet sån trekantsbikini med trosor som man knyter och som framhäver varenda liten jävla kurva på kroppen?
Hur som helst ska jag försöka. Mina småbröder får inte längre kalla mig tjock och jag tvivlar på att johns kompis eller någon okänd engelsman har mage (haha) att göra det.

Viktor: Vad gör duuuu?
Jag: Herregud jag kan inte ha den här.
Viktor: Jooo den är jättefin
Jag: Jag ser förfan skitfet ut. Kolla låren och höfterna
Vikror: Den här sjukdomen gör verkligen konstiga saker med dig....

"Hata kan alla göra, det krävs bara en blogg och ett tangentbord. Älska däremot, då måste man öppna upp sig"

För ett tag sedan läste jag flera artiklar om att man borde reglera köpen på laxeringsmedel. Man ska alltså bara få köpa ett visst antal per år per person. Åh jag blir så irriterad...

Självklart är det jättebra att försöka motverka ätstörningar och det missbruket, men det är ju helt fel väg att gå.
Jag har, som de flesta andra, med ätstörningar använt mig av dessa tabletter. Dels för att när kroppen är under svält är det praktiskt taget omöjligt att skita. När man sedan ätit och känner sig uppblåst och fet var det en lättande känsla att ha en tom mage. Även fast det inte gynnar viktnedgången så lättar det helt enkelt en ångestklump.

Ni som också missbrukat laxeringsmedel vet att man efter ett tag behöver mer än en normal dos. När det står att man behöver 1-2 tabletter behöver man nu 10 stycken för att det ska hjälpa. Överdoser innebär svettningar, kramper, skakningar huvudvärk. Varje gång har jag tänkt "ALDRIG MER, det är inte värt det".

Jag var inte extrem i mitt användande, men missbrukar man det kan man få bestående skador, och vissa personer kan inte längre skita normalt. föfan, vem vill ha en stomipåse liksom?


Det är klart att apoteket vill hindra detta missbruk, men jag VET hur envisa anorektiker är. Efederin är vanligt, Och förbjudet. Det finns alltså en stor svart marknad bland ätstörda som knarkar för att förlora aptieten och orka mer. Jag  tvekar inte en sekund på att samma sak händer med laxeringsmedel.

Däremot har jag alltid skämts och tyckt det var konstigt att inte de på apoteket sa något. Är det normalt att flickor på 45 kilo köper laxeringsmedel? Kände dem igen mig? Varför log de bara när de gav mig kvittot?

Åh... Jag blir helt galen av det här!

Har sprungit på stan hela dagen, provat och provat, hatat och hatat.
Varför ska det va så svårt att acceptera sin kropp för?


åh jag blir så trött på mig själv.

Det här är nog det roligaste klippet jag vet!
Haha! Så himla bra!

Jag har verkligen svårt för att äta varm mat när det är så varmt ute, men sallad är inte så kul i längden.
Vad brukar ni äta om somrarna? Det absolut godaste?

Qournstek med sallad av ruccola, paprika, gurka, tomat, melon och mozarella
Så himla gott!

Vid halv tolv igår började jag baka kakor....
Jag är galen, men det här är de godaste jag NÅGONSIN gjort.
De är precis som de där stora, sega som man kan köpa på café.

Förra sommaren vägde jag 54 kilo, och såg ut såhär i Spanien.
På något sätt kan jag acceptera att jag kommer väga så, även om det är lite jobbigt att veta att man ska uppåt.
Men det är ju bara knappt 5 kilo!

Jag stannade hemma ändå, jag var fan inte pigg. Just nu håller jag på att försöka vända min dygnsrytm, så jag kan va vaken längre på kvällarna. Just nu lyckas jag bara vara vaken länge och vakna tidigt. Dålig kompromiss, måste jag säga!

Nu ikväll blir det film med Viktor, och rischips. Vi kom just på att vi sitter på varandras sidor i soffan, det har aldrig hänt förut.
Viktor: är det här rollspel?
Jag: Ja, vi behöver prova nått nytt
Viktor: "åååå jag ssssssccka baka"
Jag: RAAAAAAAAAAAAAAAAAP
Viktor: "Måsssssschte baka"
Jag: PRRRRRRRRRRRRUTT
Viktor: "Måsssschte ssssche om det är Paradissssche hotel"

När viktor härmar mig så läspar han. Jag förstår verkligen inte varför. Inte ssssccchysst!

Åh dum som jag är var det för mycket smör i bottnen, så hela kakan smälte ihop.
Vill inte gå längre. Ligga hemma, gråta för att jag är så jävla dålig på att baka kladdkaka.

Nä, nu ska jag ta mig i skinnet, bita ihop och strunta i den där jävla kladdkakan.

Har tänkt på det där med att baka, förresten. Jag bakar nästan varje dag, just för att jag älskar det. Jag är ganska säker på att förstärkts under anorexin såklart. Jag vet hur hemskt det är att vara "förbjuden" att äta, så jag försöker se till att alla runt mig ständigt FÅR ÄTA goda saker. Ha ha.

Jag är likadan med mat. När jag och min yngsta bror åt lunch så började jag gråta när han inte åt upp och ville ha efterrätt.
- ÄÄÄÄÄT snälla Love, du gillar ju det hääääääääääär
- Men jag är mätt ju.
- Men ta en muffins iallafall, snälla?
- Jag är mätt maja.
- alltså Love, du FÅR äta muffins. Tro inte att du inte FÅR, det är OKEJ ATT NJUTA!
- mm, sen kanske
- TA EN JÄVLA MUFFINS NU, FATTAR DU INTE VAD JAG SÄGER?
- Du är ju störd i huvudet.


Ha ha.  Ja, det stämmer ju! Jag är sjuk i huvudet.

Nu står grillning vid ån på schemat. Jag bakar en kladdkaka som ska med!
Jag bakar så stört mycket, men ju mer jag vågar äta av det desto bättre!
Idag blev det en blandning av cheesecake och kladdkaka, ni vet digistivebotten på cheesecaken?
Haha! Hoppas det blir bra.

Vad ska ni göra, första fina kvällen på länge?

(Kan inte alla anonyma heta något annat så jag iaf kan skilja er åt. Välj ett djur eller nått)

Min mens är en ganska konstig fråga. Jag sa hela tiden till mig själv "När min mens försvinner så är det allvar", och såg alltså mensen som min kropps tecken på att allt var okej. Jag förlorade aldrig mensen och jag tänkte således att min kropp inte tagit skada av svälten.

Men såklart visste jag inte allt. Jag äter ju nämligen p-piller, vilket gör att kroppen tvingar fram min mens. Det innebär att man inte kan förlora mensen, även om man borde gjort det för länge sen. Egentligen ska jag inte ha mens, men min kropp ger mig det ändå.


Mitt hår ramlar av, ja. Jag har alltid haft jättetjockt hår,  men det har tunnats ut jättemycket. Hårstrån följer med om jag drar handen genom håret och att borsta vågar jag knappt. Har jag håret i en enda fläta är den lika tjock som om jag hade haft två flätor för tre år sen. Kvaliten på håret  har också försämrats jättemycket, det är risigt och trassligt och har inget liv liksom.

Men det är ju tyvärr så att Håret är det man är mest nöjd med, Men det som kroppen gärna offrar.

Såhär förvånad är jag inte riktigt, men snart ska jag ner på stan!

Igår var som sagt ingen bra dag. Det sista jag behöver höra är att det är jag som behöver ändra mig, för att inte bli nedvärderad. Känns som sagt som om det jag tycker och upplever ses som inbillning och att jag får skylle mig själv om killar tittar på mina pattar eller bedömmer mitt arsle. Blir alltså att klä på sig polotröja och termobrallor  nästa spelning!

Hur som helst, idag vaknade jag upp och såg misshandlad ut. Jag antar att det är resultatet från en dags gråtande. Jag har stora ringar under ögonen som ser ut som blåtiror  och ett stort sår på läppen. Men ja, en skönhet klär ju allt...?


Idag blir en lugn dag. Andas. Ta det lugnt. Andas. Bita lite i läppen. Idag kan inte bli sämre än igår.

Som frågade hur mina ätstörningar började.

Jag har alltid haft höga krav på mig själv, ända sen jag var liten. Jag har tagit ansvar för mina småbröder, hämtat och lämnat, gjort frukost och hjälpt till på  alla möjliga sätt. Aldrig på grund av att jag var tvungen, utan för att jag ville. Jag har alltid haft ett konstigt förhållande till mat. När jag var liten kunde jag få kvälvningar av att se mat jag inte gillade. Jag byggde upp murar kring mig vid bordet av mjölkpaket och liknande för att slippa se vad andra åt. Jag kunde inte röra en del mat, eller ens gå förbi i mataffärer.

Jag har alltid varit en drama queen, en allt eller inget-person. Om inte killen jag var kär i gillade mig ville jag ta livet av mig. Om jag fick Ig på ett prov var mitt liv förstört. Jag hade väldigt svårt att hantera motgångar.

Under en kortare tid fick en nära släkting missfall, en nära släkting blev sjuk i cancer och dog, och min 5årge kusin blev förgiftad och dog. Allt detta fick jag otroligt dåligt samvete över. Kunde inte jaaaaaaag dö istället eftersom jag ändå hatade livet?

Dessutom blev jag skitskraj för att förlora människor omkring mig. Döden är ingenting man kan kontrollera, inte heller kärlek eller känslor. Jag var rädd för hur jag kände och att inte veta vad som skulle hända. Jag kunde helt enkelt inte hantera sorg.

Tillsammans med en önskan om att bli en roligare, snyggare, trevligare och socialare person började jag banta. Jag antar att det var en enkel lösning på svåra problem enligt mig. Jag antog att allt hängde ihop med min vikt.

Så jag antar att bantningen och anorexin är en flykt från sådant jag inte kunde ha kontroll över, sådant som jag var rädd för.

Samtidigt bråkade jag mycket med mina föräldrar och mina bröder, och de sistnämnda kallade mig för fruktansvärda saker. Jag tror att det var något jag ville bevisa också. Ätstörda människor har en järnvilja som inte är att leka med alltså..

Jag är ledsen för att dagen inte var den mest peppande. Resultatet av flera timmars gråt är en dunkande huvudvärk.
Men min mamma tröstar mig alltid på bra och rätt sätt. Tänk om man kunde få vara liten hela livet!

På kvällen åkte jag och handlade med mina föräldrar. Jag skrev en inköpslista och bad mamma om inspiration. Hon blev helt chockad över hur lite jag och viktor kan äta, för att den ena hatar det och den andra hatar det, och så vidare.
- Kan ni inte bara skaffa dropp-mat? Ha en liten påse i magen, som ni fyller på en minut, era små magertarmar. Det är fan inte konstigt att ni ser ut som två små sparvar.
- Är sond helt veganskt?
- ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHHARRRRRRRRRRRRRRRRRR

Jag tror inte det finns något mer stressande än att leva med min familj när vi ska försöka organisera oss. Innan vi skulle åka till affären var det kaos.
Jag: VI ÄR KLARA
Pappa: Gå ut så kommer jag
Love: köp nått GOTT.
Mamma: Kolla, jag ser ut som en afrikan med solglasögon
Jag: jaaa, Kom nu
John: VAR SKA NI?
Mamma: VA?
John: VAR SKA NI?
Mamma: VAAAAAAAAAAAAAAAAAA?
John: VAR SKA NI?
Mamma: HANDLA
Pappa: *sitter i bilen och tutar som en galning*
John: KÖP NÅTT GOTT!!
Mamma: Kom ner om du vill nått
Love: mamma mammma köp något gott
John: mamma har du klätt ut dig?
jag: KOM NUUUUUUUUUUUUU
Mamma: Men jocke, sitter inte du i bilen?
Pappa: Min plånbok... ALLTSÅ, Kekke, fyfan vad jag hatar dina och majas jävla tandpetare som ni sprider som mjäll  i hela huset.

Sen åkte vi.

nu har jag gråtit ut hälften av vätskan i min kropp.
Up next: Resten

Det kom just en försäljare. Jag är ensam hemma, öppnade och stortjöt, han gick ganska snabbt. Schysst, tack för den Mårten, det ska jag komma ihåg.

Till och med Siri blir rädd för mig.
Kattskrället har ju själv varit anorektiker, kan hon inte bara trösta mig?

- Vet du vad jag tycker du ska göra? Tacka nej tack till det du har i´Sverige och åk till Indien. Jag tror det är det du faktiskt vill.



Ja. Jag ska tänka på det.

Efter regn kommer inte sol.
Det regnade igår.
Och i förr går.
Och dagen innan det.
Och innan det.
Och innan det
Och innan det
Och innan det
Sen jag föddes.

Det ska regna imorgon.
Och dagen efter det.
Och dagen efter det.
Och dagen efter det.
igen
igen
igen
igen
igen
igen
igen
igen
igen
igen

tills jag fan drunknar ska det regna

 
Jag har gråtit sen jag satte in desa jävla marränger i ugnen. En timme och7 minuter.
Jag orkar inte längre, jag orkar inte vara stark och försöka vara glad. Jag är så jävla ensam, så ensam att det gör ont. Varför kan inte jag få vara bra, varför kan ingen säga att jag duger? Varför är allt jag säger skit och allt jag tycker och ser är inbillning eller mitt eget fel? Varför har jag ingen som tröstar mig?

Jag är helt öm i käken för att jag skrikgråter, nu kan jag bara stöna fram små ljud som jag hoppas får kvalstrena som är de enda i närheten att förstå hur jag känner, hur meningslöst det är och hur mycket jag hatar mig själv. Man måste älska sig själv för att andra ska kunna göra det men jag kan inte det. Jag hatar mig själv. Jag hatar mig själv, Jag hatar mig själv nu.

Jag märker så tydligt att jag inte kan hantera såna här attacker. Först skar jag mig, sen började jag spy istället. För att känna lättnad över något. Jag ska varken skära mig eller spy igen, men just nu känns det som om jag är tretton år och skär mig för att den enda killen jag vill vara med inte bryr sig. Den enda jag vill vara med är ljusår ifrån och jag kan inget göra. Så känns det. Det känns som om jag vill dö nu.

Jag har inte känt så här på länge. Att jag vill dö. Jag hatar att känna den här  hopplösheten, att inget jag gör spelar någon roll. Att hur mycket jag än ger och försöker så får jag inget tillbaka.

Jag hatar mig själv. Jag hatar mig själv. Jag hatar mig själv. Jag vill bara må bra. Jag vill bara slippa ha så här ont, Jag hatar att jag är så jävla ful när jag gråter, annars kunde jag tagit massa coola foton så jag hade fått lite medlidande och för en gångs skull kunde känna mig bra.

Jag läser min gamla dagbok. Jag har inte förändrats sedan jag var elva år gammal. Jag är rädd för allt, rädd för alla känslor jag känner och inte kan kontrollera. Jag är en av dem som borde lobotomeras, jag skulle kunna vara försöksperson istället för alla djur, jag skule kunna donera mitt hjärta till ett sjukt barn, kanske skulle den få större användning än vad jag haft. Kanske funkar det inte.

Jag hatar att känna såhär. Nu ska jag gråta klart,  sen ska jag sova lite. När jag vaknar kommer allt vara bra igen, jag ska bara drömma en mardröm så att jag kanske blir glad av att vakna.

The dreams in which i'm dying are the best I've ever had

Kan ni gissa vad jag bakar?

Jag är extremt rädd för att hälsa på folk jag bara är bekant med, även om det är personer som jag vet tycker om mig. Det kan vara både vänner, bekanta och sådana jag liksom bara ska hälsa på.

Det händer jätteofta att jag GÖMMER MIG, när jag ser nån jag borde hälsa på. Springer in i närmsta affär och kollar på lampskärm eller bamse-ryggsäck. Så rädd är jag, bara för att säga "HEJ".

Nu har jag långsamt börja vänja mig av med det. Jag har så starkt inbankat i mitt huvud att jag är värdelös och att ingen minns mig. Varför skulle nån  minnas och hälsa på mig liksom? Dessutom vill jag ju inte skämma ut personen om den måste visa att den faktiskt känner den här fula bruden.

Men jag har kommit på ett sätt. När jag går ensam så hälsar jag ALLTID på tanter & gubbar som går förbi. Oftast blir de jätteglada och ler, ibland ser de bara förvånade ut. Jag tänker att dem säkert är ensamma, och att jag gör en god tjänst som uppmärksammar deras existens. Dessutom dömmer de inte mig för mitt utseende eftersom de antagligen är halvblinda.

Så genom att komma bort från min rädsla gör jag alltså alla gamlisar en tjänst.
Det här kunde varit jag:

Vem är du egentligen? Känner jag dig? I mina tankar ser du ut som tidningens bilder av misstänkta, med ett suddigt ansikte.

hur som helst väntar jag på msn

Jag förstår att många av er som är mina vänner (eller nån annan med ätstörningars vän) har svårt att förhålla sig till sjukdomen. Ska man bete sig som vanligt, eller ska man anpassa sig efter personen?

Jag har jättesvårt att veta vad jag tycker. Självklart är det skitskönt att ha förståelse för att jag ibland beter mig tråkigt, inte vill träffas eller följa med ut eller ens prata liksom. Att folk kan anpassa våra dagar för att jag ska kunna känna att jag kan klara att vara med. Jag är jättetacksam över att Viktor har anpassat sig så mycket efter mina utbrott och min sjukdom, att han liksom inte bara ber mig dra åt helvete, vilket jag många gånger förtjänat att få höra.

Samtidigt hatar jag att behöva bli anpassad efter. Jag vill ju vara samma människa som förut, fortfarande vara med på bakning och middagar, förfesta och skämta liksom. Jag vill inte att folk ska känna att de behöver trippa på tå för att jag KAN bryta ihop. Då känns det som om jag bara gör dem en otjänst genom att delta om andra inte känner sig avslappnade.

Det är verkligen svårt att balansera anpassningen. Ibland kan jag önska att hela världen stannade upp och gjorde som jag ville, men samtidigt strävar jag ju efter ett normalt liv med normala saker att göra.
Verkligen skitsvårt!

(Jag har nog aldrig tagit illa upp av hur någon betett sig mot mig efter det att jag blivit sjuk, jag tycker snarare att det är jobbigare om man undrar något och inte vågar fråga det. Jag menar alltså inte att mina vänner gör något fel. Det är bara jag som kan reagera väldigt olika beroende på vad jag känner just den stunden.)

Senaste gången jag var på "riktig" fest.
December 2007.

Jag har skitsvårt att erkänna för andra hur jag mår, på riktigt. Jag har jättesvårt att erkänna att jag inte klarar av allt, att jag inte är bäst i världen, för det känns som om jag måste vara det.
Jag är otroligt duktig på att ljuga, något man tyvärr ofta blir i och med en ätstörning, som kräver sån himla manipulation av omgivningen.

Samtidigt känns det som att jag förnekar att jag mår dåligt för mig själv. Som någon slags försvarsmekanism.
Idag efter lunchen & fikat gick jag in i duschen. När jag kommer ut tittar Viktor på mig.

Han: Du spydde inte va?
(Här ser det skarpa ögat igenom mig, när jag blir helt överdrivet glad och lycklig och nästan skriker...)
Jag: NEJ NEJ NEJ ABSOLUUUUT INTE, ååååh det gjorde så ont att duscha med fotkedjor
(Det där med fotkedjorna var ju en rätt dålig manöver när jag tänker efter...)
Han: Okej. Bra..

Men jag sa som det var sen. Jag måste sluta förneka för mig själv att det är ett stort problem. Det är som om toaletten är mitt Vegas, det som händer där stannar där, det finns inte när jag går ut och det är ingenting jag delar med någon.


Magen borde va mitt Vegas istället!
(Ungefär lika bra sagt som det med fotkedjorna...)

Nu ska jag och Viktor på bio, efter att jag legat och gråtit lite i sängen.
Varför ska det vara så satans svårt att vara ärlig? Våga säga som det verkligen känns?

Jag har ju aldrig problem med att dela ut information om hur det känns när jag har halsfluss, då får alla veta hur hemskt allt är. Men nu, nej nej, inte vara ärlig mot viktor. Men jag ångrade mig och sa som det va.
Jaaaa jag kräktes. Viktor bröt sönder min kräktandborste och nu ska det inte få hända igen.

vill jag ge till alla som läser och kommenterar och tar kontakt och anförtror sig till mig. Att veta att jag gett några få människor hopp och en tankeställare är allt jag önskade få veta.

Ni är så fina allihop och jag hatar den här världen som får oss att må såhär.

Viktors föräldrar är som sagt här, och vi skulle åka till fjälla för att fika.
När vi åkt 50 meter pajar bilen och besinen sprutar ut..

Efter massor av fixande blir det lunch istället!

Missa inte Clintan-specialet på tv varje Fredag!

Fy satan vad arg jag blir av att titta på Cheaters på tv400. Det handlar om folk som anlitar privatdetektiver för att se om ens partner är otrogen.

Det gör mig så jävla illamående, och jag vill inte tänka på hur jag skulle bli om jag blev lurad så.
Dessutom är det så himla svårt att veta vad som är otrohet, allas uppfattningar skiljer sig ju åt!
En del tycker säkert att gränsen går vi kyssar (av motsatt kön?) medan en del tycker att man inte ens ska flörta med andra.

Hur som helst blir jag så jävla förbannad, det värsta är ju att den som blivit bedragen nästan ENBART blir arg på sin partners "nya". Som att den lurat in ens partner i det, och manipulerat den.

Jag vet faktiskt inte när jag tycker att man är otrogen. Jag antar att det är när man gör något man själv skulle lacka ur på om ens partner gjorde? Eller när man gör något som man inte kan stå för?

Jag minns i Indien, jag hade varit där i 11 dagar och ENBART pratat med min familj och försäljare. Så kommer en kille fram till mig och börjar prata, han är hur trevlig som helst och berättar att hans flickvän kommer dit imorgon bla bla bla. Sedan bjuder han mig på middag på en resturang där och allt vi gör är att prata om våra resor och våra liv där hemma.
Han var en 28årig lärare från Canada, som skulle på förlovningsresa med sin tjej.

ÄNDÅ får jag dåligt samvete. Varför? För att han är kille? För att han bjuder mig på mat, förväntas jag suga av honom då?
Eller ska man direkt säga "Sorry, jag har pojkvän" när en kille pratar med en? Som att man tar för givet att varenda kille har som avsikt att sätta på en, och inte bara ha ett middagssällskap?

Äh, mycket funderingr här. Men jag vet iallafall att jag hellre skulle få naglarna utryckta än att vara otrogen.
Jag förstår verkligen inte hur man kan göra så och jag blir arg bara av tanken.

Jag har i flera dagar velat göra paj, men min fantasi är inte på topp. Jag exprimenterar mer med bakning än mat, och det är jag bättre på.

Vilken paj är din favorit? Tipsa mig!

vad ska man ha i? fetaost? spenat? mozarella? Broccoli? Sojafärs.................?

Ikväll ska jag och Viktor se nya Harry Potter. Hoppas bara att jag orkar hålla mig vaken, den börjar inte förrens vid halv tio...
Men jag blir säkert inte besviken, även om jag egentligen är för rädd för att se HP-filmerna...
Ni vet när Harry håller i den förstenade statyhanden och den plötsligt griper tag i honom?
Jag tror seriöst att jag pissade på mig lite då. Så jävla läskigt.

Jag är en såndär som inte är rädd för psykiskt svåra filmer eller blir berörd av dem. Det är bara fysiska saker jag blir rädd för, att bli jagade, mördade eller slagna. DET gör ont i mig och jag blundar och skriker, men när en film ska påverka mig psykiskt så blir jag mest likgiltig. Kanske har jag det svårt med att sätta mig in i andras situationer? Kan bara relatera till mitt egna psyke liksom.

Eller?

Gick och la mig vid halv fyra, för att lugna mig hjärna.  Är fortfarande arg och förbannad men huvudvärken gör också ont.

Idag kommer viktors föräldrar hit för att fixa hans cykel och fika lite. Vad fan visar man i Linköping? Eh... Bosses Glassbar?

Jag tänker på dig nu. Allt kommer bli bra.
You can do it!

åt helvete med min jävla anorexi, åt helvete med hela världen och jag ska be mamma göra ett könsbyte på mig så kanske nån, NÅN, nåååååååååååååååååååååååååån, förstår mig.

Nej nu är jag så arg på alla att jag måste sova för att inte börja gråta för att jag hatar att jag är tjej och för att min kommande dotter kommer få ett jävla helvete om ingen gör något snarast.

Malin myntade uttycket Allt-eller-inget-människa, när det handlar om ätstörningar. När jag nyss läste fina kloka Yo's blogg (xyohannax.blogspot.com, snygg va?) så kom jag att tänka på det där. Hon nämner att när hon gjort något dåligt måste hon väga upp det genom att göra dubbelt så bra nästa gång.

Så himla typisk tanke! Absolut får man inte misslyckas, nej nej nej, då går hela världen under. Måste genas kompensera.
Det som är så underligt med dessa tankar är att man inte alltid kompenserar på det naturligaste sättet. Istället för att bara baka nya bullar, gör yohanna både bröd och lasagne och bullar. Något ännu mer typiskt kan vara mitt eget beteende.
Om jag misslyckas på ett prov i skolan kan jag kompensera det genom att få mat-förbud. Som om de två sakerna hör ihop?! Naturligt vore väl att plugga till omprovet istället?

Jag tror att de har att göra med det här Allt eller Inget. Missyckas man måste man göra ALLT bra, annars blir INGET bra.
Dock tror jag att det är ett vanligare beteende bland bulimiker. "Nu har jag ätit en macka, då kan jag äta ALLA mackor, för nu spelar det fan ignen roll, inget spelar roll, AAAAAAAAAAALLLLLLAAAAAA MACKOR!"

Antingen äter man inget godis. Eller så äter man varenda jävla bit trots att man sedan länge mår illa.
Varför blir det så? varför kan man aldrig DUGA som LAGOM?

Ett bra försök till kladdkaksmuffins. Jag är en stjärna på att skapa recept

Du får gärna lägga till mig på msn. Förhoppningsvis kanske jag kan smitta dig till det bättre.
[email protected]

Idag är det ju Viktorias födelsedag! När jag var liten var hon min stooooora förebild, jag tyckte så mycket om henne att jag fick min familj att besöka hennes firande på öland typ... 2002?

Haha!
Min mamma frågade en pressfotograf om hon kunde ta lite bilder åt henne, så fotografen tog mammas kamera och tog hur mycket bilder som helst på Viktoria. Jag var överlycklig! Tills...
Nästa dag då vi åkte till Ölands Djurpark. Mamma skulle bara byta film i kameran, och RIVER SÖNDER hela filmen.
Jag ville ta livet av mig då. Bli en martyr. Våra semesterbilder består av ett foto på love i ett zebra-tåg samt ett lejon.


HAHA, nu ringde min mamma,
hon: tittar du på ettan?!
jag: snyft jaa
hon: FÖRLÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅT, det var inte meningen


Hon har ju också haft anorexi
Kan inte förstå hur jobbigt det måste vara att va betraktad av så många, under tiden.

Jag förstår precis hur du menar!
Något intressant att lägga till i diskussionen om att man kopplar samman allt med ätstörningen tycker jag är hur man utvecklas in i den. Jag läste Socialkunskap för något år sen, och där läste vi om Stämplingsteorier. Att man utvecklas som man förväntas göra.

Jag tror tyvärr att det ofta är så att när man får en diagnos så utvecklar man gärna FLER symptom. Man utvecklar det beteendet som omgivningen förväntar sig.

Jag känner igen det från i höstas. Jag slutade följa med mina klasskompisar till skolmatsalen på lunch. När de slutade fråga om jag skulle med, sluta jag följa med, för jag förväntades inte göra det. Även fast jag alltid tidigare ätit lunch under min ätstörda period så började det här. Jag antog att ingen trodde jag skulle äta, och betedde mig på det sättet jag trodde förväntades av mig.

Jag har sett många dokumentärer om både ätstörningar och självskadebeteenden, där det visar sig att många får värre symptom efter att ha träffat andra som mår på samma sätt.

Idag bakade jag dessa!
Jag gjorde ett halvt recept men det nedan ger ca 12 stycken.
Formarna fick jag i present av mamma för länge sen, extra fint med blommor :)

hemma, och en kjol rikare

Nuuu ska jag till stan och träffa Pauline och Majis.

Det konstaterades just på Oprah.
De har en grupp överviktiga ungdomar där, och de frågade vad de EGENTLIGEN försökte mätta med mat.
Alla svarade bekräftelse, att bli sedda, få höra att de duger.

Jag undrar vad det är som gör att vissa SLUTAR äta medans andra äter MER, för att döva samma känsla. Jag tror allt handlar om självkänsla, att försöka duga i andras ögon, och därmed i sina egna.
Det är så sorgligt att de blivit så, att dålig självkänsla ger psykiska och fysiska sjukdomar.

Lilla älskade finaste hjärtat.
Jag önskar jag kunde krama dig. Vyssja dig, säga att allt kommer bli bra.
Det finns lite saker jag måste säga dig, som lite vägledning.
Du behöver inte lyssna, jag vet att du hatar att behöva andras rådgivning.
Men ha det i bakhuvudet, åtminstone.

- Du behöver inte vara perfekt. Det gör ingenting om du inte får alla rätt på diktamen eller multiplikationstabellerna. Det gör inget, Fredrik Willén kommer ändå alltid slå dig med ett par sekunder.

 - När du i sjätte klass börjar få hår under armarna, ryck inte bort det med en pincett. Det gör jätteont.

- Gråt inte när Marco är ihop med en annan tjej samtidigt som dig, och tänk inte ens tanken att hänga dig i skogen. Man träffar inte sitt livs kärlek i femte klass.

- Och maja, jag vet hur ont det gör att vara ensam, hur ont det gör att känna att hela världen motarbetar dig. Men jag lovar dig att det inte blir bättre av att du skär dig. Det är inte alls skönt och du kommer svimma när du ser blod. - Börja inte röka. Det spelar ingen roll hur mycket du försöker dölja det, dina päron kommer förstå ändå. Dessutom är det jättedyrt och du kommer inte ha mycket pengar.

 - På din första fest, drick inte en halv flaska vodka. Jag vet att du vill bli full, men det är lite mycket. Du kan råka visa brösten och bränna dig på cigaretter.

- Det viktigaste av allt, älska dig själv. Du är helt underbar, och det finns faktiskt människor som gillar dig trots att du inte kommer ha storlek X-small. Du behöver inte banta, du är helt underbart fin som du är och du duger vad än andra säger. Du blir inte mer älskad, roligare eller gladare av att ha anorexi. Jag vet att du komer må jättedåligt, känna dig osynlig och misslyckad. Jag vet att du behöver nån som ser dig, kontroll över någonting, men kommer du ihåg när du var 3 år och din mamma bara brydde sig om din spädbarns-bror? Gör som då istället för att svälta dig själv. Gör som då även när du är fjorton. Bajsa på vardagsrumsgolvet.

Detta otroligt äckliga fenomen har jag drömt många mardrömmar om senaste veckan.
Jag vaknar och vågar knappt röra kroppen i rädsla för att hitta den i sängen....

Igår var det riktigt röj hemma hos mig och viktor. Johan var på besök och det var UFC-spelkväll.
Imorse vaknade jag upp och tänkte "Herregud, vad gjorde vi egentligen igår....?"

Helt galet. På bordet står en halv pepsiMAX och en tom  energidryck.
Jag får nog aldrig veta vad som hände.

ik

It looked like it was going to be fine

(PS C, ser du kedjan jag fått av dig runt handleden? Den har jag  alltid på mig!)

Jag tycker det är väldigt kul när vuxna människor försöker skildra ungdomsfester på film.
Kommentarerna blir så genomtänkta och så jävla löjliga.

Inatt gjorde min lillebror en riktig skildring av P13's partkväll, i Dagboksform.
Han har verkligen en framtid som regissör!

http://www.acapela.tv/good-old-times-62301763_be5c1b2477144.html

Ni har tur tjejer, han ÄR singel

Skitskönt att vakna upp till en blå himmel och bra väder. Då blir morgonen liksom automatiskt bra!
Jag har just gjort frukost till Viktor, han börjar snart jobbet.
Han blev chockad, "HUR SKA JAG ORKA ALLT DET HÄR?!"

Haha, Inte konstigt att min mamma kallar oss två för Magertarmarna.

MÅSTE
SOMNA
OOOOOOOOOOOOOOOOOOOOM

Nä nu kanske jag ska sova! Vilken skillnad i min dygnsrytm, förut var det somna klockan nio och vakna klockan fem.Kanske har jag turen att Viktor ger mig frukost på sängen innan han sticker till jobbet? hö hö hö
sweet dreams

Läkare: Vet du vad pacemaker är?
Jag: En låt av Lars Winnerbäck
Läkare: Ja kanske det. Men också en apparat som hjälper hjärtat att slå
Jag: Jag vet.
Läkare: Man kan behöva det om man spyr så mycket som du gjort.

Ni vet säkert att jag var i Indien i februari-mars. Nån gång ska jag sluta tjata om den resan.. Men inte nu!

På många sätt fick upplevelserna mig att tänka efter. Riktigt obehagligt var det när vi besökte Taj Mahal. Mina familj gick iväg ett tag för att kolla på andra sidan, och jag satt kvar där jag sitter på fotot nedan. Plötsligt kom det fram en indisk familj till mig. De frågade om jag ville ställa upp på kort. Ehh, okej, sa jag, och plötsligt satt jag med en unge i knät och mamman höll armen om mig.

När dem gått har det bildats en liten folksamling omkring. Det är ingen kö, utan de försöker se lite spontana ut  i sin väntan. Efter det tillbringar jag säkert en halvtimme med att posa med familjer, killar, barn och kompisgäng. Jag fick ständigt höra hur vacker jag var, hur fin min hud är, och hur ung jag ser ut.
INGEN jag pratade med trodde att jag var äldre än 15 år. Riktigt läskigt var det när en kvinna trodde att jag var TIO år.
TIO ÅR!?

Men jag förstår ändå. Vi var hemma hos en familj som bjöd oss på middag då Love gjorde dreads hos dem. Dottern som lagade mat och var höggravid såg ut att vara ett par år äldre än mig. Men nej. Hon var tretton.

Hur som helst, det var riktigt obehagligt att få så mycket uppmärksamhet, och enbart pågrund av min hudfärg. Att bli sliten i, dragen i, fotad och vidrörd tillhör ju inte direkt min vardag.

Fast obehagligast var nog den uppmärksamhet jag fick av killar. En man som körde mig i autoritcha till hotellet, frågade om jag ville gifta mig med hans son. Killar filmade mig på stranden och väntade på att jag skulle gå upp ur vattnet, de gick efter mig och kommenterade mig högt. Jag visste inte vad jag skulle göra, bara acceptera att deras kvinnosyn skiljer sig från det jag är van vid, eller ska jag peka finger och säga att de är för fula för att nånsin få ligga?

Vad skulle ni gjort?

Jag ÄLSKAR Beck-filmerna. Jag vet typ ingen annan som gör det. Jag förstår er, dem är ju inget genombrott i kriminaltv:n.
Men jag tror att jag vet varför jag gillar dem så mycket. Jag är väldigt rädd av mig, mörkrädd, monsterrädd, dödsrädd, blodrädd, mördarrädd............ i all evighet är jag rädd.

Men med Beck är jag säker. Beck dör aldrig, inte Gunvald heller. Dem är liksom ödödliga och kommer leva i all evighet, precis som deras filmer. Det gör att jag på något sätt inte blir rädd i de filmerna (okej att jag blundar när nån dör) på samma sätt.

Jag gillar den där tryggheten. Inte utmana. Bara vara. Mittemellan, Lagom.

Idag lärde jag mig ett nytt ord, dumpstring. Innebörden visste jag sen innan men inte ordet.
Det innebär helt enkelt att man tar slängd mat som matbutikerna anser är "för gamla" för att säljas.
Den maten är egentligen inte alls gammal, men butiker vågar ju inte garantera att den inte är färsk.

Minns ni när det var ett program om detta på Outsiders?
Det blev en jättedebatt i Sverige, folk var helt chockade. Personerna som sysslade med detta kallades för PARASITER som lever på andras pengar och latmaskar.

Jag förstår verkligen inte hur man kan se det så! För det första så hade Dumpstring aldrig kommit till om det inte fanns fattigdom och överflöd. Genom att en viss del av samhället lever i överflöd finns det chans att leva på deras sopor. Det är DET som är sjukt, inte att människor tar vara på det som kastats.

Att leva på andras sopor är inte som att leva på Akassa, det är inte för att man är för lat för att skaffa ett jobb. Det är ju en protest mot konsumtionssamhället och ett slags wake up-call till omvärlden. Dessutom, varför köpa massor mat, om man kan få samma sak gratis?

Har ni gjort det nån gång?
Jag gjorde det första gången i veckan, ni vet, man samlas och tar med alla gamla kläder man inte använder, lägger upp allt och sen tar man det man vill ha!

Jag var lite kritisk i början, jag har hur svårt som helst att skilja mig från kläder. Men jag har iallafall fyra kartonger med kläder jag inte använder, och jag bestämmde mig för att ta med det. Det var jättekul att se att folk ville ha de kläder som jag inte använder och antagligen aldrig kommer sakna heller. Det var skitskönt att bli av med allt, saker jag sparat för att "nån gång kanske det blir inne med långklänningar som är lite för korta för att va långa" och sånt.

Jag hittade fyra saker jag blev glad över, och som jag utan problem kunde byta mot mina fyra kartonger.
Så gör det nån regning kväll med ett par kompisar :)

Idag köpte jag dessa skor och den klänningen på Monkis rea.
Något ganska kul som hände när jag provade klänningen, och tyckte att den inte var lagom för stor. Jag köper nästan bara stora kläder eftersom jag känner mig bekvämare i det. Så började jag gråta och tänkte att LARGE som jag tagit, nästan satt BRA. Hade jag blivit så himla tjock att jag behövde Large?

Men nej. Jag hade inte tagit Large. Det var X-small. Läskigt hur mycket jag påverkas.

Jäklar vad varmt det är ute! Jag har gått förbi sjukhuset för att hämta pengar av mamma innan hon började jobba, och sen fortsatte jag ner till stan. Där hade jag sån satans skoskav av conversen att jag var "tvungen" att köpa nya skor. Och en klänning. Och 2 bh:ar. Men det gjorde inget för allt var på rea och jag fick pengarna av mamma men jag har ändå dåligt samvete. Fy på dig maja!

Sedan sprang jag  förbi mataffären och handlade saker så att jag kan baka brownies (brunis, som frida säger) och cupcakes.

Min mamma frågade mig för ett par dagar sen om jag var shoppingberoende.
Jag har tänkt på det länge och det stämmer faktiskt!
Dock tror jag det är en konsekvens att min självbild. Jag hatar min kropp och tröstar mig genom att ständigt köpa nya kläder som jag känner mig "fin" i. Dock håller den känslan bara i sig i några dagar, sen känner jag mig lika obekväm och slänger plagget i garderoben.

Sen tror jag att jag också utnyttjar min sjukdom för att shoppa. Jag intalar mig själv att jag får unna mig plagg eftersom jag faktiskt mår så himla dåligt och nog skulle bli lite lite lite gladare av en ny tröja. Men det gör ju bara mig själv sämre eftersom det knuffar undan den egentliga anledningen till att jag mår dåligt och den egentliga vägen till att må bra!

I början var också kläder en motivation. "Går jag ner till 60 får jag ett par jeans" Etc.
Det känns så typiskt personer med ätstörningar att dra in allt annat till sjukdomen.
Ingenting ska lämnas utanför, kläder ska man bara köpa för att man gått ner,
vänner får man bara träffa om man svultit i en vecka och liknande.
Maten tar verkligen kontroll över allting!

Ett onödigt köp, en magtröja för 300 kronor.
Eh...?

Om man ska göra en playlist som summerar ens tonårstid skulle denna absolut finnas på min.
Den här snyftade jag till i min säng, den här sjöng jag när jag mot alla odds blev packad, och den här ger mig fortfarande en bubblande känsla i magen, jag kan nästan inte låta bli att skrika med

I believe my heart should be chained inside
Leaving it to you would be like suicide


Vilken låt skulle ni ha med i er playlist, och varför?

Du vet säkert hur svårt det är att försöka vara ärlig om att man har en ätstörning. Jag har hållt tyst sen jag gick i åttan, det är mer än fem år.  I vintras valde jag, trots att jag tvekade, att berätta om det och få hjälp.

Jag var rädd för att berätta för att jag tyckte att jag var för fet. Jag var för tjock för att kunna kallas sjuk. Det här är en tanke som är helt befäng! Som anorektiker ligger det nån slag prestige i sjukdomen, man måste bli FÖR smal för att känna att man är en lyckad anorektiker. Bara DET är en sjuk tanke och något som man borde få hjälp med.

Man behöver inte väga under 40 kilo för att förtjäna hjälp, alla som inte mår bra förtjänar hjälp oavsett hur man ser ut. Jag var rädd att mina behandlare skulle skratta åt mig, säga att jag var en fet flodhäst som inte alls var sjuk, ha ha ha.

Dem sa inte det. De sa att jag kunde dö. JAG KAN DÖ! Det kan ni också om ni inte får hjälp.

Skit i prestigen, tänk inte att du söker hjälp när du gått ner lite till, eller att sjukdomen kommer försvinna när du når ditt mål, för man når aldrig sitt mål.

Något mer som jag är otroligt tacksam för ang att jag är öppen med det, är att två av mina bästa vänner anförtrott för mig att de också är sjuka. TVÅ av mina närmaste. Tänk om inte jag berättat? Om jag inte hade fått veta att två av de personer jag älskar så otroligt mycket, lider precis lika mycket som jag?

Att de två berättat för mig har hjälpt mig enormt mycket. Att ha någon att byta tankar med och nån som förstår utan att man förklarar. Det är jättesorgligt att mina vänners lidande hjälper mig, men samtidigt hoppas jag att mitt hjälper dem.

Och vem vet, du kanske också är en av mina vänner? Nu blev det lite obehagligt.
Men om du bara vill säga det till nån, prata med någon: [email protected]

Kollar just nu på Okänd Diagnos, en kvinna som lider av viktminskning, andningssvårigheter, svettningar och trötthet. Hon går till sin läkare och han berättar att hon lider av... Just det, Anorexi.

Det gör mig så jävla ställd, hur skulle Anorexi kunna vara en omedveten sjukdom?

Och nej, hon hade en tumör i lungorna.

Inatt drömde jag om Ulrika och nu saknar jag henne ännu mer!
Jag har ingen att dela shopping-begäret med och ingen är lika bra på att ta skitsnack som du!

Svar till Anonym (Var inte anonyma, det är så trist!)

Jag blev sänd till Skolsyster i vintras, då jag gick tredje året på gymnasiet. Hon tyckte att mitt läge var allvarligt och jag fick en remiss till BUP. I Linköping är BUPs ätstörningsenhet upp till 20 år, därför går jag där trots att jag är 18 år.
Där fick jag träffa en en terapeut som gav mig erbjudandet om en dietist. Jag tackade såklart ja.

I början var det riktigt jäkligt. Jag blev irriterad för att jag tyckte hon behandlade mig som ett barn. Hon försökte berätta för mig vad en kolhydrat är, och jag menar, i och med mina ätstörningar är jag rätt inläst på det, även om det är inläst i en sjuk hjärna. Hon berättade också för mig vad som var DÅLIGA kolhydrater, bland annat glass. Till saken hör att jag skulle träffa Viktor efteråt och äta glass = Jag får inte äta glass för det är farligt och jag blir feeeeeeet

Irritationen försvann. Det positiva hon gjort för mig är att få kontroll på vilka situationer som mitt ätande lider av. Hon har hjälpt mig att förstå vad en normal måltid är, vilket jag aldrig vetat eftersom jag antingen svultit eller överätit. Hon har gett mig en mer verklig bild av min kropp, det är lätt att läsa en bok och tro att man fattar men när någon säger det till en, att din hjärna dör om den inte får kolhydrater, då går det på något sätt in. En rökare slutar ju knappast röka för att det står en varning på paketet, men kanske däremot när den får sina lungor röntkade.

Tillsammans med henne har jag lagt fram mål,  och sakta övat in "förbjuden" mat. Jag har lärt mig att hantera mat på ett vettigare sätt, även om jag fortfarande fuskar och gör annorlunda.

Har ni också sådana minnen från när ni var små som ni bara inte kan glömma? Som ni nästan borde gå i terapi för att klara av? Då vi ni hur jag känner.

När jag gick i femte klass hade jag två bästisar. De hette Totto & Lola, det var vi som var brudarna. Varje dag när vi kom hem från skolan tittade vi, var för sig, på Sunset Beach. Efteråt ringde vi trepart-samtal (vill inte veta vad det kostade) och så utvärderade vi dagens avsnitt samtidigt som vi tävlade mot varandra i Ordjakten.

Men jag minns en dag...
Caitlin, min favvo, var inte Caitlin! De bytte skådis! 
Så får man fan inte göra

Vilken av dessa kroppar borde få positiva reaktioner? Och vilken borde få negativa?

Trots att jag är sjukligt rädd för att bli tjock och därför inte är frisk och helt klar i huvudet, så blir jag arg.
Jag förstår att det blir ramaskrin när nicole bantar ner sig, när carolina gynning säger att man ska slänga hälften av portionen eller när supersmala blondinbella dansar ner sig i vikt.
.
Man kan ju inte vaaaaaa sååååå smaaaaaaaaaaaaaaaal, herregud!

Sen kommer denna Beth Ditto, hyller överviktiga kvinnor och menar att de borde vara stolta istället för att gå ner i vikt.
Nu jublar vi, wiho! Klart att tjockisar ska vara stolta, men jag veeeeeeeeeeet

Jag är säker på att det mesta handar om avund. Man låter gärna de som är tjockare än en själv vara stolta, men erregud om någon är smalare, absolut inte verkligen ett big NO NO.

Istället för att hissa och dissa alla jävla ideal som bara sprider ångest och helvetiska tankar borde alla få ett samtal med min dietist, bara för att jag tycker om henne så mycket.

Det bästa med sommaren förutom jordgubbar, värme och bad måste ju vara sommarlovsmorgon. Jag minns det som en enda lycklig tid av mornar, man satt som klistrad framför tvn och tråååååkade sig igenom nyheter och väder, sen kom klockan och räknade ner 59 sekunder. Sen var det en hel timme (?) underbart tv-tittande. Under tiden servar farmor med frukost; en macka, ett glas oboy och lite godis. Om vi inte sa nått till mamma.






Mina favoriter var lätt Vintergatan och Salve.
Minns annars Kloak, Mormors magiska vind, Alarm och tippen, otroligt nog.

I eftermiddags började min hals strula.. Har inte haft problem med den på ett tag så jag trodde jag var fri. Jag håller tummarna för att det iallafall inte är halsfluss. Eller en halsböld...

Egentligen skulle jag träffat min fina vän Pauline ikväll men halsen ändrade mina planer. Istället utnyttjade jag tiden till att bestämma vilka 100 foton jag ska framkalla. Det var pilligt och mysigt att tänka tillbaks på alla händelser.

Idag käkade jag och viktor mat från Saigon
Tofu i rödcurry, sjukt starkt men ändå gott, trots att jag fick fel beställning.

För att stå ut med tanken på mig själv och mina problem har jag skapat någon slags självdistans till det. Jag har valt att skämta om det. För det är faktiskt inte JAG som gör alla dessa sjuka saker egentligen, det är min sjukdom, även om jag ofta identifierar mig som den sjuka Maja.

När min kropp ligger i svält får jag ibland en extrem hunger, såklart. Ibland blir det så outhärdligt att jag tar en ätardag. Det innebär att jag i stort sett kan äta vad som helst, och sen spy upp det.
Det här är ett av mina roligaste och mest tragiska minne av en sådan tid.

I februari-mars var min familj i Indien. Under ett par dagar var vi på resande fot genom tåg.
En resa var på ca 20 timmar. Under denna tid kom mitt matbehov. Som ni kanske förstår är det ganska svårt att på ett tåg gå och plocka lite lösgodis eller göra en potatisgratäng.
MEN, på tåget gick det ständigt en liten man med en stor hink fylld av chipspåsar, kakor och choklad.
i 20 timmar gick han förbi mig var 5e minut.  En gång fick man även möjlighet att köpa mat.

Nu passade jag på! Jag beställde en måltid, och några kakor som efterrätt.
Problemet här var att det var det starkaste jag någonsin ätit. Starkare än... ja jag vet inte.
Jag stortjöt medans jag åt, det gjorde så saaaaaatans ont och gick knappt ner.

Sedan kom det ANDRA problemet. På Indiska tåg finns ingen toa.
Det finns ett hål. Ett litet hål.
Där skulle jag alltså försöka pricka in min spya, samtidigt
som jag åkte förbi byar med utsvultna människor som säkert
kunde tänka sig att slicka i sig min spya.

Och det skakade så fruktansvärt om tåget. Det fanns inget att luta sig mot,
jag grät för att det gjorde ondare att spy det än att svälja så stark mat,
Jag kunde knappt pricka rätt och jag skämdes så att jag kunde dö.

Men som tur är kan jag skämta om det. Hur tragiskt det än är
så har jag lärt mig att skratta åt det.

Ha ha ha jag önskar jag hade filmat.

Jag vet att många har svårt att relatera till ätstörningar, som att det är något som aldrig kommer drabba dem. Jag själv var övertygad om att jag aldrig skulle bli sjuk, jag var ju för fet för att vara sjuk. Jag ville bara banta lite, ni vet, beach 05 here i come!

Och nu är jag där. Både ni och jag behöver en liten påminnelse om hur helvetiskt det här är. Därför kommer en lista nu på alla konsekvenser jag fått. Det är svårt att tro att ätstörningar kan ge en något positivt, men faktum är att det har gjort det. Då menar jag inte i form av en smal kropp utan en inre personlig förändring.

Positiva konsekvenser:
Ödmjukhet
Envishet
Mental styrka
Kämparglöd
Skådespelar-talang
Jag skulle klara mig länge om jag hamnade på en öde ö.

6 st.

Negativa konsekvenser:
Depression
Håravfall
Hudutslag
Torr hud
Vitaminbrist
Lågt blodtryck
Hjärtklappning
Emaljskador
Ökat sömnbeöv
Brist på energi
Isolerat mig från alla vänner
Musklerna har förtvinat
Ökat självhat
Tankspriddhet
Minnesförändringar
Aggressionsutbrott
En ful kropp
Ingen sexlust
Koncentrationssvårigheter
Prestationsångest
Illamående
Blek hy eller snarare genomskinlig
Dåligt immunförsvar

23 st (och det är bara en bråkdel)


Jag menar, även om man mot alla odds får en kropp man är nöjd med, så har man minst 23 saker som tär sönder dig.
Det kommer aldrig aldrig aldrig funka. Det är lika bra att inte börja banta helt enkelt!

Imorse väckets såklart mitt bak-sug som vanligt. Jag ville göra muffins men hade varken ägg eller no egg.
Jag visste att det fanns äggfri sockerkaka, så jag mixade ihop ett litet recept.

Jag sover aldrig såhär länge! Fy satan vad skönt. Men ändå är jag skittrött?
Nu blir det att titta på reprisen av The Bachelorette.
Nån som sett?

Jag vill sova meeer!

Viktor skulle igår vara vaken för att titta på UFC-galan. Han var hos en vän och jag försökte hålla mig vaken tills det började. Jag försökte med allt! Jag drack massa fanta, tittade på film och strechtade.
Det gick bara inte! vid tre stapplade jag i säng, och drömde mardrömmar hela natten.

Halv sju imorse kom viktor hem, man kan nog säga att han var full, efter alla energidrycker.
Han såg liksom tillfredställd ut. Lycklig. Blir man det av UFC?

Önskar att jag kunde göra det, vakna upp ibland. Inse att det är en dröm. Jag kan inte förstå att jag faktiskt ville se ut sådär.



Men nej, det är inte det. Istället tar det upp både mina dagar och nätter. Jag drömmer mardrömmar om hur jag är för tjock för att ta mig ur ett kraschande flygplan, hur jag gör en magsäcksoperation och om hur jag badar i mitt eget fett.

Det är jättehemskt, men jag vaknar iallafall då. Jag kan se på mig själv och känna att jag visst kommer ur ett flygplan. Jag vaknar och jag skäms nästan. Ibland undrar jag om det var jag själv som skapade anorexin.

Jag vet inte varför jag blev sjuk.
Jag var alltid den tjocka tjejen som inte brydde sig om vad jag åt, vad en k alori var hade jag ingen aning om. Mina föräldrar påpekade att jag borde börja träna, Vrdagsmotion är också jättenyttigt maja! Jargongen mellan oss syskon var inte heller speciellt trevlig, enligt dem var jag en fet ko som borde banta.

Jag har aldrig varit speciellt social eller öppen, har svårt att känna mig bekräftad. Jag tror att anorexin startade i och med längtan att bli någon annan. Jag kunde inte kontrollera min sociala förmåga, enklare var det att banta. Jag tog för givet att när jag blev smal blev jag automatiskt glad, öppen, snygg och social. Men nej, tvärtom.

Anorexin var nog en flykt från mina egentliga problem, i ett försök att lösa dem på enklaste sätt.
Jag vet inte NÄR jag blev sjuk. Finns det liksom ett klockslag?
I början strävade jag efter att se ut som ett benrangel, men jag var inte sjuk även om min självbild var sne. Jag vet inte när jag blev sjuk, men en störd matbild har jag haft så länge jag kan minnas. Folk har en så fel bild av ätstörningar, man måste vara väldigt underviktig för att ha tillåtelse att vara ätstörd.

Jag undrar vad som hänt om jag inte tagit reda på att ett äpple är 60, en skål flingor 112, eller knäckebröd 55.
Eller om jag inte gått in på bantningssidor, om jag inte lärt mig att kräkas?
Hade det blivit som förut då, som att jag liksom VALT att bli sjuk?

Jag hatar att tänka på det här!

Min underbart fina älskade mamma ringde just mig från hultsfred.

hon: MAJA maja hör du?!
jag: nej bara du som skriker
hon: Han spelar din låt nu!
jag: min låt?
hon: HON KÄNNER EFTER OM DET HÄR ÄR ATT VARA FRI
jag: *börjar gråta*

Min låt. Min mamma tänker alltså på mig, är den låten min?
Jag förstår inte. Söndag 13.3.99 var inte en söndag.

hon känner efter om det här är att vara fri
om det här är ett liv med någon mening i
det är ingen som tjatar längre
det är ingen här som ber henne stiga upp
hon går och plockar och hittar sina gamla brev
lite konstigt att läsa om gamla planer när hon vet hur det blev
det är ingen som skriver längre
det är ingenting här som är värt att skriva upp


Ja, det kanske stämmer?

Det är jag riktigt bra på! Trots att jag verkligen skulle gått ut idag så gick jag endast på förfesten. Jag känner mig så jävla töntig när jag säger att jag ska åka hem, men det är verkligen ingenting jag kan rå över.

Men men, jag antar att det är ett steg på vägen iallafall. Jag kan numera PRATA med människor jag knappt känner (och känner med iofs) vilket var omöjligt förut. Det är skitsvårt att prata med folk samtidigt som man försöker dölja sitt hår och ansiktet och armarna oh axlarna och magen och höfterna och låren och fötterna.

Egentligen är det säkert så att jag använder sjukdomen som en undanflykt för mina konstiga beteenden. Det kanske inte alls hör ihop med anorexin att jag är socialt missanpassad,  men det känns mer okej att ha en anledning för det. Fast ja, det är väl undermedvetet för jag tänker ju inte på det när det händer.

Eftersom det regnar blir det varken magtröja eller hotpants. Vet inte om det är synd eller skönt, haha.

Nu har jag sminkat mig, måste vara första gången på... nej jag vet inte hur länge. Trivs inte i smink och det kliar i ögonen. Nu känner jag mig jätteöversminkad trots att jag BARA har två drag mascara. Suck...

Varför är det NU dessa tankar kommer? Alltid kommer rösterna om att jag inte är värd det, när jag ska göra något roligt. Jag hatar det så himla mycket eftersom jag faktiskt VET att jag också förtjänar att ha kul. Men det går inte att ha kul eller vara glad när man ständigt har dåligt samvete och känner att man gör något förbjudet.

Jag vill kunna göra samma saker som mina vänner, vill kunna gå ut och ha kul. Men det funkar liksom inte alltid. Eller ja, nästan aldrig faktiskt.

Men ja, jag kanske kompromissar. Förfest och bara krogen om jag orkar? Så blir det.

Mina föräldrar har en otrolig 40årskris. Nu har de bestämt sig för att uppleva allt de gjorde som unga.
I vintras åkte vi till Indien, idag åker dem på Hultsfred...
Det är sant! De åker verkligen dit, ensamma, utan någon slags täckmantel.
Okej om  de hade tagit med John, min lillebror, för att slippa 40årskris skrivet i pannan.

Hur som helst var de riktiga festivalv-besökare tidigare. Något min mamma ofta berättar om är en spelning på roskilde, när the cure spelade. De var första festivalen de besökte tillsammans och hade lyckats få riktigt bra platser vid scenen.  Bara några minuter innan spelningen börjar blir min pappa så skitnödig att....

Han skiter på sig.
Ha ha ha det är så kul, fortfarande.
Håller tummarna för att det inte händer ikväll!

Det  där fina armbandet fick jag på studenten.
Viktor hatar det. Han hatar allt som det är ett kors på.

Mina ideal förändras väl mest hela tiden, men nu har jag verkligen fastnat för Mischa.
Trots att hon ofta har skitfula kläder så är hon skitsnygg, iaf när hon inte är så smal.

det godaste jag vet på sommaren är jordgubbar och hallon med sojamjölk.
färska bär har jag ju inte varje dag, så till frukost blir det kräm.
så himla gott!
Vad äter ni till frukost? Jag behöver tips!

Den resan tog mina föräldrar med mig och mina bröder på i vintras. För tjugo år sedan förlovade dem sig där, och nu ville de visa oss allt det som de berättat om.

Jag har aldrig varit med om något liknande, det var utan tvekan en av de bästa upplevelserna i mitt liv. Först var jag vettskrämd, på flygplatsens parkering stod maskerade män beväpnade och folk drog i oss för att vi skulle välja deras taxi.
När vi åkte till vårt guest house var jag  skräckslagen, jag trodde jag skulle dö i trafiken. Ändå satt jag i en bil med bälte. Det var enda gången jag hade chansen att använda det.

I de tre första städerna kände jag ständigt någon slags skuld. Som att jag borde skämmas som turistar och tittar på folk som har det sämre, att jag prutar på priser trots att de behöver pengarna så betydligt mycket mer än vad jag gör. Att tillslut ha förmågan att stänga av all sympati när någon tigger om pengar. Jag kände verkligen hur hemsk jag var, och det var riktigt tärande. Även fast jag egentligen VILL kunna hjälpa alla, så går det inte.  Det är hjärtskärande att neka ett barn pengar när den sliter i en, men samtidigt så vet jag ju att pengarna med största sannolikhet inte hamnar hos barnet. Det fick mig att känna mig lite bättre till mods, att jag åtminstone inte stöder det utnyttjandet av barn.

När vi senare flög till Goa kunde man liksom andas ut. Absolut inte lika mycket påtaglig fattigdom som tidigare och jag
skäms över att jag pustade ut när jag slapp tänka på hur jävligt vissa har det.



Nu när jag kommit tillbaks och varit hemma ett par månader så känns Indien så avlägset. Det är som att det som hände där bara fanns när vi var där. Det är så svårt att förstå att alla bilar kör där varje dag, att det ständigt tjuter av biltutor, att försäljarna rycker i folk varje dag och att barnen fortfarande springer runt och tigger. Det får mig också att känna mig hemsk, som att jag åker dit och upplever deras vardag men så fort jag åker där i från så finns det inte längre.




Även om resan inneburit mycket ångest och samvetskval så var det något av det bästa jag gjort.

En av de filmerna jag lånade var fjorton suger, och den tänkte jag se nu. Jag har något för tonårsfilmer, och jag har nog kommit på varför. För att jag själv aldrig upplevde det så som de gör.

Visst, 14 sög för mig med, jag var ensam och olyckligt kär, började kräkas och jag skar mig. Kanske är jag en typisk tonåring som de kommer göras filmer om när jag är äldre, vem vet? Men jag levde aldrig som de gör i dessa typiska filmer, är på fest och raggar på kompisars brosor (då var jag 16...) och dricker öl tills någon blir våldtagen.

Nej, mina kvällar som fjortonåring tillbringades ensam i mitt rum, med "Känn ingen sorg för mig, Göteborg".
Kanske låg jag i fosterställning, kanske tänkte jag på att jag nån gång inte skulle vara ensam mer.

Men nu när jag tänker tillbaks, så tycker jag verkligen inte att fjorton suger. Eller jo.. det gjorde det fan.

Ikväll är det 80talsdisco på Lorient. Nu ska min krogoskuld tas. Jag är spänd men det ska säkert gå bra.

Frågan är bara vad jag ska ha på mig. Det är så svårt att få det lagom ironiskt utan att det blir för seriöst.
Jag har uppenbarligen en del 80talsplagg som jag använder i vanliga fall, det kanske är dem jag ska satsa på ikväll!

Idag lagade jag mat. Ovanligt att jag slår på stort men idag gjorde jag gryta och bulgur.
Ah, skulle precis avnjuta min måltid, bara hälla lite olivolja på min bulgur,

Ahhh, mums va gott... Men oljan... smakar lite... Päron?

Hällde alltså på päronsaft.

Det är inte det att jag inte älskar Viktor.
Det är bara det att jag råkade välja den envisaste killen i hela världen.
(Jag är den envisaste tjejen)

Jag brukar lyckas övertala honom med min kvinnliga charm men det är på en punkt han VÄGRAR ge med sig.
Han hatar barn. Han vill ha en bulldog.

Jag försöker kompromissa, jag byter ett barn mot en bulldog.
Två barn och en bulldog, det måste ju va bra!

Detta är ett ständigt tjaffs hos oss.
Igår tittade vi på ett program där man pratade om att ta reda på barnets kön under graviditeten.
Självklart kan inte Viktor låta bli att vara taskig.

Viktor: Ska vi göra det?
Jag: Ååååh... Men vi vet ju redan att det ska bli en pojke och en flicka.
Viktor: Nä asså, jag menade på bulldogen

Det här är jag för er som inte vet.

Namn: Maja Elin Gunilla men mest Maja.
Ålder: 18 år. i december föddes jag.
Bor: I Linköping, fast jag har inget fast hem. Inte som en luffare men jag bor hos min pojkvän och mina päron.
Partner: Ja, Viktor har lyckats stå ut med mina upptåg sen hösten 2007.
Läser: Jag ska plugga lärare till hösten

Fem saker ni säkert redan vet om mig:
- Jag använder nästan aldrig bh. Jag älskar bodys!
- Jag har aldrig varit på krogen
- Jag har inte varit riktigt full på ett och ett halvt år
- jag fuskar nästan alltid i spel eftersom jag inte klarar av att förlora
- jag har haft ätstörningar i nu drygt 5 år

Det här kan vara min slappaste dag någonsin. Kanske onödigt men otroligt skönt.
Jag har ägnat dagen åt att titta på film samt försöka förstå mig på html-koder. Så himla krånligt i början men när jag väl förstod att FFFFFF var en färg så gick det lite bättre.

Igår passade jag på att låna typ tio filmer av en vän. Idag började jag med att se Morgan Pålsson- en världsreporter.
Nog för att jag redan sett den en  gång, jag gillar att se filmer två gånger. Då slipper man hänga med också eftersom man vet vad som händer. Jag är en riktig slappis.

Förhoppningvis börjar det spritta i mina fingrar snart!