Svar till Nathalie:
Som frågade hur mina ätstörningar började.
Jag har alltid haft höga krav på mig själv, ända sen jag var liten. Jag har tagit ansvar för mina småbröder, hämtat och lämnat, gjort frukost och hjälpt till på alla möjliga sätt. Aldrig på grund av att jag var tvungen, utan för att jag ville. Jag har alltid haft ett konstigt förhållande till mat. När jag var liten kunde jag få kvälvningar av att se mat jag inte gillade. Jag byggde upp murar kring mig vid bordet av mjölkpaket och liknande för att slippa se vad andra åt. Jag kunde inte röra en del mat, eller ens gå förbi i mataffärer.
Jag har alltid varit en drama queen, en allt eller inget-person. Om inte killen jag var kär i gillade mig ville jag ta livet av mig. Om jag fick Ig på ett prov var mitt liv förstört. Jag hade väldigt svårt att hantera motgångar.
Under en kortare tid fick en nära släkting missfall, en nära släkting blev sjuk i cancer och dog, och min 5årge kusin blev förgiftad och dog. Allt detta fick jag otroligt dåligt samvete över. Kunde inte jaaaaaaag dö istället eftersom jag ändå hatade livet?
Dessutom blev jag skitskraj för att förlora människor omkring mig. Döden är ingenting man kan kontrollera, inte heller kärlek eller känslor. Jag var rädd för hur jag kände och att inte veta vad som skulle hända. Jag kunde helt enkelt inte hantera sorg.
Tillsammans med en önskan om att bli en roligare, snyggare, trevligare och socialare person började jag banta. Jag antar att det var en enkel lösning på svåra problem enligt mig. Jag antog att allt hängde ihop med min vikt.
Så jag antar att bantningen och anorexin är en flykt från sådant jag inte kunde ha kontroll över, sådant som jag var rädd för.
Samtidigt bråkade jag mycket med mina föräldrar och mina bröder, och de sistnämnda kallade mig för fruktansvärda saker. Jag tror att det var något jag ville bevisa också. Ätstörda människor har en järnvilja som inte är att leka med alltså..
Jag har alltid haft höga krav på mig själv, ända sen jag var liten. Jag har tagit ansvar för mina småbröder, hämtat och lämnat, gjort frukost och hjälpt till på alla möjliga sätt. Aldrig på grund av att jag var tvungen, utan för att jag ville. Jag har alltid haft ett konstigt förhållande till mat. När jag var liten kunde jag få kvälvningar av att se mat jag inte gillade. Jag byggde upp murar kring mig vid bordet av mjölkpaket och liknande för att slippa se vad andra åt. Jag kunde inte röra en del mat, eller ens gå förbi i mataffärer.
Jag har alltid varit en drama queen, en allt eller inget-person. Om inte killen jag var kär i gillade mig ville jag ta livet av mig. Om jag fick Ig på ett prov var mitt liv förstört. Jag hade väldigt svårt att hantera motgångar.
Under en kortare tid fick en nära släkting missfall, en nära släkting blev sjuk i cancer och dog, och min 5årge kusin blev förgiftad och dog. Allt detta fick jag otroligt dåligt samvete över. Kunde inte jaaaaaaag dö istället eftersom jag ändå hatade livet?
Dessutom blev jag skitskraj för att förlora människor omkring mig. Döden är ingenting man kan kontrollera, inte heller kärlek eller känslor. Jag var rädd för hur jag kände och att inte veta vad som skulle hända. Jag kunde helt enkelt inte hantera sorg.
Tillsammans med en önskan om att bli en roligare, snyggare, trevligare och socialare person började jag banta. Jag antar att det var en enkel lösning på svåra problem enligt mig. Jag antog att allt hängde ihop med min vikt.
Så jag antar att bantningen och anorexin är en flykt från sådant jag inte kunde ha kontroll över, sådant som jag var rädd för.
Samtidigt bråkade jag mycket med mina föräldrar och mina bröder, och de sistnämnda kallade mig för fruktansvärda saker. Jag tror att det var något jag ville bevisa också. Ätstörda människor har en järnvilja som inte är att leka med alltså..
Kommentarer
Trackback
