maja

Jag vet inte hur många uppsatser och arbeten jag gjort om ätstörningar. En förklaring som återkommer i mina undersökningar har varit Rädslan för att bli vuxen. Jag har alltid tyckt det var väldigt orealistiskt men på senare tiden har jag sett sambandet med mig själv.

 Eftersom jag är så otroligt rädd för mina känslor och för det som ska hända, för att någon ska försvinna eller för att jag ska fatta fel beslut så tror jag att jag har en omedveten önskan om att vara barn igen.Jag ser min barndom som bekymmerslös och evigt lycklig, och jag ser framför mig hur jag dansar på en äng med blommig klänning och krans i håret, barfota och med brunbrända ben.

 När jag var liten dansade jag inte barfota på en äng med blommig klänning och krans i håret. Men jag vill minnas det eftersom det jag har nu känns så mycket mer skrämmande. Jag vill vara liten igen, bli tröstad av mamma, få en godnatt-saga läst för mig, ha krusigt hår och barnsliga klänningar.

Den här önskan återkommer i stora delar av mitt liv. Mina favoritfilmer är Astrid Lindgrens sagor & Den vita stenen som jag kan se hur många gånger som helst, och jag får en trygg känsla i magen. Jag älskar barnsliga kläder, blommiga klänningar och sådant min mamma klädde mig i. Jag använder i stort sett bara tygskor och det har jag gjort sen jag lärde mig gå. Jag älskar fortfarande krusigt hår, för jag älskade hur min mamma blötte mitt hår och flätade det innan jag somnade.

Jag har nu blivit ganska säker på att det är en bidragande faktor, en omedveten längtan till att få vara bekymmerslös och glad. Det låter jättekonstigt, men det stämmer faktiskt på mig! (För att det hänger ihop med sjukdomen så är det alltså att jag vill ha kvar den kropp jag hade som liten för att känna att jag fortfarande är ett barn och liten och bekymmerslös och aldrig ensam eller rädd)

När ni tänker efter, kan ni se något liknande mönster i era tankar?


(Jag ser ju faktiskt inte heeeeeeeeeeelt bekymmerfri ut om jag ska vara ärlig..)