Till Anonym
Något intressant att lägga till i diskussionen om att man kopplar samman allt med ätstörningen tycker jag är hur man utvecklas in i den. Jag läste Socialkunskap för något år sen, och där läste vi om Stämplingsteorier. Att man utvecklas som man förväntas göra.
Jag tror tyvärr att det ofta är så att när man får en diagnos så utvecklar man gärna FLER symptom. Man utvecklar det beteendet som omgivningen förväntar sig.
Jag känner igen det från i höstas. Jag slutade följa med mina klasskompisar till skolmatsalen på lunch. När de slutade fråga om jag skulle med, sluta jag följa med, för jag förväntades inte göra det. Även fast jag alltid tidigare ätit lunch under min ätstörda period så började det här. Jag antog att ingen trodde jag skulle äta, och betedde mig på det sättet jag trodde förväntades av mig.
Jag har sett många dokumentärer om både ätstörningar och självskadebeteenden, där det visar sig att många får värre symptom efter att ha träffat andra som mår på samma sätt.
Kanske är på tiden att framställa antibiotika isåfall!
Två piller per dag för bättre självkänsla?
jag tror helt klart att man kan smitta varandra. eller rättare sagt, sjukdomstankarna "inspireras" av andra. det blir ju att man tänker "men oj, så kanske jag också borde bete mig" eller "hjälp, då kan ju inte jag heller äta det". precis som du säger. man börjar bete sig mer som man "ska". eller ja, förväntas göra.
det är därför jag inte vill "gå ut" med min sjukdom. ett fåtal personer vet om det, resten låter jag vara ovetande. jag orkar inte bli granskad i alla matsituationer, och jag är alldeles för rädd för folks reaktioner. de jag berättat för ångrar jag nästan att jag sagt det till, då en del som inte vetat hur de skulle hantera det "försvunnit", och andra verkar oförstående till att jag äter. ungefär.
och jag vet inte om jag bara snurrat runt med orden ännu en gång, men ja. då får det väl vara så då.
