At least I woke up smiling so glad I had a dream
Önskar att jag kunde göra det, vakna upp ibland. Inse att det är en dröm. Jag kan inte förstå att jag faktiskt ville se ut sådär.
Men nej, det är inte det. Istället tar det upp både mina dagar och nätter. Jag drömmer mardrömmar om hur jag är för tjock för att ta mig ur ett kraschande flygplan, hur jag gör en magsäcksoperation och om hur jag badar i mitt eget fett.
Det är jättehemskt, men jag vaknar iallafall då. Jag kan se på mig själv och känna att jag visst kommer ur ett flygplan. Jag vaknar och jag skäms nästan. Ibland undrar jag om det var jag själv som skapade anorexin.
Jag vet inte varför jag blev sjuk.
Jag var alltid den tjocka tjejen som inte brydde sig om vad jag åt, vad en k alori var hade jag ingen aning om. Mina föräldrar påpekade att jag borde börja träna, Vrdagsmotion är också jättenyttigt maja! Jargongen mellan oss syskon var inte heller speciellt trevlig, enligt dem var jag en fet ko som borde banta.
Jag har aldrig varit speciellt social eller öppen, har svårt att känna mig bekräftad. Jag tror att anorexin startade i och med längtan att bli någon annan. Jag kunde inte kontrollera min sociala förmåga, enklare var det att banta. Jag tog för givet att när jag blev smal blev jag automatiskt glad, öppen, snygg och social. Men nej, tvärtom.
Anorexin var nog en flykt från mina egentliga problem, i ett försök att lösa dem på enklaste sätt.
Jag vet inte NÄR jag blev sjuk. Finns det liksom ett klockslag?
I början strävade jag efter att se ut som ett benrangel, men jag var inte sjuk även om min självbild var sne. Jag vet inte när jag blev sjuk, men en störd matbild har jag haft så länge jag kan minnas. Folk har en så fel bild av ätstörningar, man måste vara väldigt underviktig för att ha tillåtelse att vara ätstörd.
Jag undrar vad som hänt om jag inte tagit reda på att ett äpple är 60, en skål flingor 112, eller knäckebröd 55.
Eller om jag inte gått in på bantningssidor, om jag inte lärt mig att kräkas?
Hade det blivit som förut då, som att jag liksom VALT att bli sjuk?
Jag hatar att tänka på det här!
Men nej, det är inte det. Istället tar det upp både mina dagar och nätter. Jag drömmer mardrömmar om hur jag är för tjock för att ta mig ur ett kraschande flygplan, hur jag gör en magsäcksoperation och om hur jag badar i mitt eget fett.
Det är jättehemskt, men jag vaknar iallafall då. Jag kan se på mig själv och känna att jag visst kommer ur ett flygplan. Jag vaknar och jag skäms nästan. Ibland undrar jag om det var jag själv som skapade anorexin.
Jag vet inte varför jag blev sjuk.
Jag var alltid den tjocka tjejen som inte brydde sig om vad jag åt, vad en k alori var hade jag ingen aning om. Mina föräldrar påpekade att jag borde börja träna, Vrdagsmotion är också jättenyttigt maja! Jargongen mellan oss syskon var inte heller speciellt trevlig, enligt dem var jag en fet ko som borde banta.
Jag har aldrig varit speciellt social eller öppen, har svårt att känna mig bekräftad. Jag tror att anorexin startade i och med längtan att bli någon annan. Jag kunde inte kontrollera min sociala förmåga, enklare var det att banta. Jag tog för givet att när jag blev smal blev jag automatiskt glad, öppen, snygg och social. Men nej, tvärtom.
Anorexin var nog en flykt från mina egentliga problem, i ett försök att lösa dem på enklaste sätt.
Jag vet inte NÄR jag blev sjuk. Finns det liksom ett klockslag?
I början strävade jag efter att se ut som ett benrangel, men jag var inte sjuk även om min självbild var sne. Jag vet inte när jag blev sjuk, men en störd matbild har jag haft så länge jag kan minnas. Folk har en så fel bild av ätstörningar, man måste vara väldigt underviktig för att ha tillåtelse att vara ätstörd.
Jag undrar vad som hänt om jag inte tagit reda på att ett äpple är 60, en skål flingor 112, eller knäckebröd 55.
Eller om jag inte gått in på bantningssidor, om jag inte lärt mig att kräkas?
Hade det blivit som förut då, som att jag liksom VALT att bli sjuk?
Jag hatar att tänka på det här!
Kommentarer
Postat av: Sofia
Usch, jag blev rörd av din text. Så himla hemskt. Jag hoppas verkligen att du tar dig ur det och blir frisk! Stora kramar till dig. Och du, du är bra precis som du är!
Trackback
