maja

Min mamma frågade mig för ett par dagar sen om jag var shoppingberoende.
Jag har tänkt på det länge och det stämmer faktiskt!
Dock tror jag det är en konsekvens att min självbild. Jag hatar min kropp och tröstar mig genom att ständigt köpa nya kläder som jag känner mig "fin" i. Dock håller den känslan bara i sig i några dagar, sen känner jag mig lika obekväm och slänger plagget i garderoben.

Sen tror jag att jag också utnyttjar min sjukdom för att shoppa. Jag intalar mig själv att jag får unna mig plagg eftersom jag faktiskt mår så himla dåligt och nog skulle bli lite lite lite gladare av en ny tröja. Men det gör ju bara mig själv sämre eftersom det knuffar undan den egentliga anledningen till att jag mår dåligt och den egentliga vägen till att må bra!

I början var också kläder en motivation. "Går jag ner till 60 får jag ett par jeans" Etc.
Det känns så typiskt personer med ätstörningar att dra in allt annat till sjukdomen.
Ingenting ska lämnas utanför, kläder ska man bara köpa för att man gått ner,
vänner får man bara träffa om man svultit i en vecka och liknande.
Maten tar verkligen kontroll över allting!

Ett onödigt köp, en magtröja för 300 kronor.
Eh...?