Till Anonym
Du vet säkert hur svårt det är att försöka vara ärlig om att man har en ätstörning. Jag har hållt tyst sen jag gick i åttan, det är mer än fem år. I vintras valde jag, trots att jag tvekade, att berätta om det och få hjälp.
Jag var rädd för att berätta för att jag tyckte att jag var för fet. Jag var för tjock för att kunna kallas sjuk. Det här är en tanke som är helt befäng! Som anorektiker ligger det nån slag prestige i sjukdomen, man måste bli FÖR smal för att känna att man är en lyckad anorektiker. Bara DET är en sjuk tanke och något som man borde få hjälp med.
Man behöver inte väga under 40 kilo för att förtjäna hjälp, alla som inte mår bra förtjänar hjälp oavsett hur man ser ut. Jag var rädd att mina behandlare skulle skratta åt mig, säga att jag var en fet flodhäst som inte alls var sjuk, ha ha ha.
Dem sa inte det. De sa att jag kunde dö. JAG KAN DÖ! Det kan ni också om ni inte får hjälp.
Skit i prestigen, tänk inte att du söker hjälp när du gått ner lite till, eller att sjukdomen kommer försvinna när du når ditt mål, för man når aldrig sitt mål.
Något mer som jag är otroligt tacksam för ang att jag är öppen med det, är att två av mina bästa vänner anförtrott för mig att de också är sjuka. TVÅ av mina närmaste. Tänk om inte jag berättat? Om jag inte hade fått veta att två av de personer jag älskar så otroligt mycket, lider precis lika mycket som jag?
Att de två berättat för mig har hjälpt mig enormt mycket. Att ha någon att byta tankar med och nån som förstår utan att man förklarar. Det är jättesorgligt att mina vänners lidande hjälper mig, men samtidigt hoppas jag att mitt hjälper dem.
Och vem vet, du kanske också är en av mina vänner? Nu blev det lite obehagligt.
Men om du bara vill säga det till nån, prata med någon: [email protected]
Jag var rädd för att berätta för att jag tyckte att jag var för fet. Jag var för tjock för att kunna kallas sjuk. Det här är en tanke som är helt befäng! Som anorektiker ligger det nån slag prestige i sjukdomen, man måste bli FÖR smal för att känna att man är en lyckad anorektiker. Bara DET är en sjuk tanke och något som man borde få hjälp med.
Man behöver inte väga under 40 kilo för att förtjäna hjälp, alla som inte mår bra förtjänar hjälp oavsett hur man ser ut. Jag var rädd att mina behandlare skulle skratta åt mig, säga att jag var en fet flodhäst som inte alls var sjuk, ha ha ha.
Dem sa inte det. De sa att jag kunde dö. JAG KAN DÖ! Det kan ni också om ni inte får hjälp.
Skit i prestigen, tänk inte att du söker hjälp när du gått ner lite till, eller att sjukdomen kommer försvinna när du når ditt mål, för man når aldrig sitt mål.
Något mer som jag är otroligt tacksam för ang att jag är öppen med det, är att två av mina bästa vänner anförtrott för mig att de också är sjuka. TVÅ av mina närmaste. Tänk om inte jag berättat? Om jag inte hade fått veta att två av de personer jag älskar så otroligt mycket, lider precis lika mycket som jag?
Att de två berättat för mig har hjälpt mig enormt mycket. Att ha någon att byta tankar med och nån som förstår utan att man förklarar. Det är jättesorgligt att mina vänners lidande hjälper mig, men samtidigt hoppas jag att mitt hjälper dem.
Och vem vet, du kanske också är en av mina vänner? Nu blev det lite obehagligt.
Men om du bara vill säga det till nån, prata med någon: [email protected]
Kommentarer
Trackback
