maja

Jag har skitsvårt att erkänna för andra hur jag mår, på riktigt. Jag har jättesvårt att erkänna att jag inte klarar av allt, att jag inte är bäst i världen, för det känns som om jag måste vara det.
Jag är otroligt duktig på att ljuga, något man tyvärr ofta blir i och med en ätstörning, som kräver sån himla manipulation av omgivningen.

Samtidigt känns det som att jag förnekar att jag mår dåligt för mig själv. Som någon slags försvarsmekanism.
Idag efter lunchen & fikat gick jag in i duschen. När jag kommer ut tittar Viktor på mig.

Han: Du spydde inte va?
(Här ser det skarpa ögat igenom mig, när jag blir helt överdrivet glad och lycklig och nästan skriker...)
Jag: NEJ NEJ NEJ ABSOLUUUUT INTE, ååååh det gjorde så ont att duscha med fotkedjor
(Det där med fotkedjorna var ju en rätt dålig manöver när jag tänker efter...)
Han: Okej. Bra..

Men jag sa som det var sen. Jag måste sluta förneka för mig själv att det är ett stort problem. Det är som om toaletten är mitt Vegas, det som händer där stannar där, det finns inte när jag går ut och det är ingenting jag delar med någon.


Magen borde va mitt Vegas istället!
(Ungefär lika bra sagt som det med fotkedjorna...)