maja

För att stå ut med tanken på mig själv och mina problem har jag skapat någon slags självdistans till det. Jag har valt att skämta om det. För det är faktiskt inte JAG som gör alla dessa sjuka saker egentligen, det är min sjukdom, även om jag ofta identifierar mig som den sjuka Maja.

När min kropp ligger i svält får jag ibland en extrem hunger, såklart. Ibland blir det så outhärdligt att jag tar en ätardag. Det innebär att jag i stort sett kan äta vad som helst, och sen spy upp det.
Det här är ett av mina roligaste och mest tragiska minne av en sådan tid.

I februari-mars var min familj i Indien. Under ett par dagar var vi på resande fot genom tåg.
En resa var på ca 20 timmar. Under denna tid kom mitt matbehov. Som ni kanske förstår är det ganska svårt att på ett tåg gå och plocka lite lösgodis eller göra en potatisgratäng.
MEN, på tåget gick det ständigt en liten man med en stor hink fylld av chipspåsar, kakor och choklad.
i 20 timmar gick han förbi mig var 5e minut.  En gång fick man även möjlighet att köpa mat.

Nu passade jag på! Jag beställde en måltid, och några kakor som efterrätt.
Problemet här var att det var det starkaste jag någonsin ätit. Starkare än... ja jag vet inte.
Jag stortjöt medans jag åt, det gjorde så saaaaaatans ont och gick knappt ner.

Sedan kom det ANDRA problemet. På Indiska tåg finns ingen toa.
Det finns ett hål. Ett litet hål.
Där skulle jag alltså försöka pricka in min spya, samtidigt
som jag åkte förbi byar med utsvultna människor som säkert
kunde tänka sig att slicka i sig min spya.

Och det skakade så fruktansvärt om tåget. Det fanns inget att luta sig mot,
jag grät för att det gjorde ondare att spy det än att svälja så stark mat,
Jag kunde knappt pricka rätt och jag skämdes så att jag kunde dö.

Men som tur är kan jag skämta om det. Hur tragiskt det än är
så har jag lärt mig att skratta åt det.

Ha ha ha jag önskar jag hade filmat.