Dehli-Agra-Varanasi-Dehli-Goa
Den resan tog mina föräldrar med mig och mina bröder på i vintras. För tjugo år sedan förlovade dem sig där, och nu ville de visa oss allt det som de berättat om.
Jag har aldrig varit med om något liknande, det var utan tvekan en av de bästa upplevelserna i mitt liv. Först var jag vettskrämd, på flygplatsens parkering stod maskerade män beväpnade och folk drog i oss för att vi skulle välja deras taxi.
När vi åkte till vårt guest house var jag skräckslagen, jag trodde jag skulle dö i trafiken. Ändå satt jag i en bil med bälte. Det var enda gången jag hade chansen att använda det.
I de tre första städerna kände jag ständigt någon slags skuld. Som att jag borde skämmas som turistar och tittar på folk som har det sämre, att jag prutar på priser trots att de behöver pengarna så betydligt mycket mer än vad jag gör. Att tillslut ha förmågan att stänga av all sympati när någon tigger om pengar. Jag kände verkligen hur hemsk jag var, och det var riktigt tärande. Även fast jag egentligen VILL kunna hjälpa alla, så går det inte. Det är hjärtskärande att neka ett barn pengar när den sliter i en, men samtidigt så vet jag ju att pengarna med största sannolikhet inte hamnar hos barnet. Det fick mig att känna mig lite bättre till mods, att jag åtminstone inte stöder det utnyttjandet av barn.
När vi senare flög till Goa kunde man liksom andas ut. Absolut inte lika mycket påtaglig fattigdom som tidigare och jag
skäms över att jag pustade ut när jag slapp tänka på hur jävligt vissa har det.
Nu när jag kommit tillbaks och varit hemma ett par månader så känns Indien så avlägset. Det är som att det som hände där bara fanns när vi var där. Det är så svårt att förstå att alla bilar kör där varje dag, att det ständigt tjuter av biltutor, att försäljarna rycker i folk varje dag och att barnen fortfarande springer runt och tigger. Det får mig också att känna mig hemsk, som att jag åker dit och upplever deras vardag men så fort jag åker där i från så finns det inte längre.
Även om resan inneburit mycket ångest och samvetskval så var det något av det bästa jag gjort.
Jag har aldrig varit med om något liknande, det var utan tvekan en av de bästa upplevelserna i mitt liv. Först var jag vettskrämd, på flygplatsens parkering stod maskerade män beväpnade och folk drog i oss för att vi skulle välja deras taxi.
När vi åkte till vårt guest house var jag skräckslagen, jag trodde jag skulle dö i trafiken. Ändå satt jag i en bil med bälte. Det var enda gången jag hade chansen att använda det.
I de tre första städerna kände jag ständigt någon slags skuld. Som att jag borde skämmas som turistar och tittar på folk som har det sämre, att jag prutar på priser trots att de behöver pengarna så betydligt mycket mer än vad jag gör. Att tillslut ha förmågan att stänga av all sympati när någon tigger om pengar. Jag kände verkligen hur hemsk jag var, och det var riktigt tärande. Även fast jag egentligen VILL kunna hjälpa alla, så går det inte. Det är hjärtskärande att neka ett barn pengar när den sliter i en, men samtidigt så vet jag ju att pengarna med största sannolikhet inte hamnar hos barnet. Det fick mig att känna mig lite bättre till mods, att jag åtminstone inte stöder det utnyttjandet av barn.
När vi senare flög till Goa kunde man liksom andas ut. Absolut inte lika mycket påtaglig fattigdom som tidigare och jag
skäms över att jag pustade ut när jag slapp tänka på hur jävligt vissa har det.
Nu när jag kommit tillbaks och varit hemma ett par månader så känns Indien så avlägset. Det är som att det som hände där bara fanns när vi var där. Det är så svårt att förstå att alla bilar kör där varje dag, att det ständigt tjuter av biltutor, att försäljarna rycker i folk varje dag och att barnen fortfarande springer runt och tigger. Det får mig också att känna mig hemsk, som att jag åker dit och upplever deras vardag men så fort jag åker där i från så finns det inte längre.
Även om resan inneburit mycket ångest och samvetskval så var det något av det bästa jag gjort.
Kommentarer
Trackback
