maja

Jag förstår att många av er som är mina vänner (eller nån annan med ätstörningars vän) har svårt att förhålla sig till sjukdomen. Ska man bete sig som vanligt, eller ska man anpassa sig efter personen?

Jag har jättesvårt att veta vad jag tycker. Självklart är det skitskönt att ha förståelse för att jag ibland beter mig tråkigt, inte vill träffas eller följa med ut eller ens prata liksom. Att folk kan anpassa våra dagar för att jag ska kunna känna att jag kan klara att vara med. Jag är jättetacksam över att Viktor har anpassat sig så mycket efter mina utbrott och min sjukdom, att han liksom inte bara ber mig dra åt helvete, vilket jag många gånger förtjänat att få höra.

Samtidigt hatar jag att behöva bli anpassad efter. Jag vill ju vara samma människa som förut, fortfarande vara med på bakning och middagar, förfesta och skämta liksom. Jag vill inte att folk ska känna att de behöver trippa på tå för att jag KAN bryta ihop. Då känns det som om jag bara gör dem en otjänst genom att delta om andra inte känner sig avslappnade.

Det är verkligen svårt att balansera anpassningen. Ibland kan jag önska att hela världen stannade upp och gjorde som jag ville, men samtidigt strävar jag ju efter ett normalt liv med normala saker att göra.
Verkligen skitsvårt!

(Jag har nog aldrig tagit illa upp av hur någon betett sig mot mig efter det att jag blivit sjuk, jag tycker snarare att det är jobbigare om man undrar något och inte vågar fråga det. Jag menar alltså inte att mina vänner gör något fel. Det är bara jag som kan reagera väldigt olika beroende på vad jag känner just den stunden.)

Senaste gången jag var på "riktig" fest.
December 2007.