maja

första och hittills det enda lyckande kaffedrickandet

Igår flyttade jag in i min första alldeles egna lägenhet. Det är hur fint som helst, 45 egna kvadratmeter, mitt egna badkar och ett olivgrönt handfat.

Jag hade inflyttningsfika igår med Branko & Miccan. Vi drack kaffe och jag kokade champinjonsoppa med min mjölkskummare i brist på visp. Åt kanske tio tusen luft-mackor och invigde uteplatsen.

Imorse skulle jag gå till bageriet. Det var frost. De tog inte kort. Jag hade låst mig ute. Jag knackade på fönstret i en kvart innan Branko hörde. Det enda jag kunde bjuda honom på var youghurt med kräm och nersmulad knäckemacka... Jävla gott alltså.


Nu ska jag fixa till mig för att gå till bibblan och träffa min basgrupp och sammanställa våran praktik. Fan vad kul.

- försumma aldrig dina vänner för att du är en toffel till din partner
- försumma aldrig dig själv för att du är en toffel till din partner


tack. Det var allt. Kommer du ihåg det så ska du se att det går bra.

Idag fick jag den finaste blandskivan jag någonsin fått.

Minns inte när jag var där sist. Tidigt på sommarlovet var det och jag bad om att få slippa dem ett tag. Ha mitt sommarlov och ta hand om mig själv. Haha, man skrattar eller hur. Kan verkligen föreställa mig idag hur det låter när vi utvärderar

- Jaha Maja, hur har det gått nu när du tagit hand om dig själv?
- Det har gått alldeles utmärkt. Jag har tagit en överdos, mina föräldrar ska separera, viktor & jag är inte ihop, jag vill inte gå upp något mer i vikt, jag tittar på foton och förbannar mig över att jag blir tjockare.
- Men det låter ju jättebra. Vad stolt jag blir
- Tack. Det är allt jag vill.

Av någon anledning ligger ätstörningsenheten högst upp. Högst upp. Fem trappor. När man sitter i väntrummet vet man precis när en ätstörd person är på väg. Den springer upp för trapporna. Fjujuuuum Fjuuuuuuuuuuum Fjum

frukost: pannkakor med banan och creme freiche
tack

"När man väl tränger in i detta språk inser man genast att det alltid finns en person i världen som väntar på en, det må vara mitt i en öken, eller mitt i en stor stad. När dessa personer finner varandra mister det förflutna och framtiden all betydelse. Allt som existerar är det här ögonblicket, och den fantastiska vissheten om att allt under solen har skrivits av samma hand.  Av den hand som väcker kärleken till liv, och som har skapat en tvillingsjäl åt varje varelse som arbetar, vilar och söker efter skatter. För utan kärlek skulle människornas drömmar sakna mening."


Snälla boken, ta aldrig slut.

jag och min lillebror (fast han var min pojkvän under indien-resan)


vår lilla gata i stan

Allt började med ett mail på Facebook:







Här ser man direkt att något inte står rätt till. Min pappa länkar alltså till en hemsida som heter Studentnatt.
Dessutom misstänker jag av någon anledning att han kan förekomma på flera av dessa bilder.
Går nu in på hemsidan för att konstatera att han bara skojar med mig. Eller...?

Det gör han inte.






Det där kan jag ändå förstå. Han smälter ändå in i den stora massan. Trots att han är 20 år äldre än alla andra.



MEN VAD NU?
Varför ligger min pappa sked med sångaren på scenen?

Det blinkar TV-blått från mitt fönster
De säger att jag ler
Trots att det regnar idag
Precis som igår
Och alla dagar innan det

Önskar att jag vore någon
men det är jag ju inte.
Låtsas ibland att jag pratar med någon.
Ibland bara lyssnar jag
Den som ändå vore någon

Stina sjunger att allting faller någon gång
Till och med de modiga
De tråkiga med.
Jag undrar vilka jag tillhör
Kanske de som alltid legat på botten.

Det är redan mörkt ute
jag är fortfarande ensam
som om tiden stått still
som om ingenting har hänt
allting har redan hänt

jag är fortfarande ensam

jag ramlar
men jag träffar aldrig marken

jag skriver tankar i en liten
bok
när jag blir trettiosju år gammal
ska jag bränna alltihop
hoppa nerför en klippa
eller flytta till något spännande land
men kanske har jag redan sett allt
kanske finns det bara att hoppa

aldrig i hela mitt liv trodde jag
att mig liv aldrig skulle bli som
jag ville
någon gång måste det väl hända
har jag tänkt
tänkte jag verkligen så
så korkad jag är ibland
ibland är jag så korkad

Jag har aldrig haft något att
förlora
men aldrig något att vinna
om 21 år är jag trettiosju år
och då ska jag hoppa från
en klippa.

jag är femton år
femton gånger trehundra65 är femtusenfyrahundra75 och så plus kanske tvåhundra till
så länge har jag levat
Hur lång tid tar det egentligen innan man känner av någonting?
När är det livet ska börja undrar jag ju

Just nu är det så jävla mycket som händer. Vet inte vad jag berättat och vad jag hållt för mig själv egentligen, jag tar för givet att ni vet lika mycket som jag. En av mina negativa egenskaper.

Jag vet inte var jag ska börja. Trots att jag är omringad av min familj har jag aldrig känt mig så här ensam. När jag var tretton år låg jag i min säng ett helt sommarlov, stirrade upp i taket och ibland skrek jag lite för att jag var så jävla nedbruten. Jag är ensammare nu.

Det är en märklig känsla när man inser att personer man umgås med inte alls är ens vänner. Att dessa personer ser mig som något som kommer på köpet. I efterhand känns det så jävla dumt. Att jag ödslat tid på personer som inte tycker att jag är värd någonting. Människor som inte ens skulle röra mig med tång.

Att veta att jag inte duger som människa, flickvän, kompis, syster och dotter får mig att gå sönder. Mitt sätt att hantera den trasigheten är att klamra mig fast vid det enda som aldrig vill bli av med mig, nämligen min ätstörning. Det är så jävla tragiskt. Att det enda jag faktiskt har är röster i mitt huvud som säger att jag är värdelös och motbjudande.

Tack. Ni kan fortsätta ignorera mig. Ni behöver inte säga vad ni tycker om mig för jag vet det redan, jag hör det varje dag.


-

Samtidigt finns det människor som får mig att må bra mitt i allt det helvetiska, trots det så har jag ganska lätt för att inte tänka på det utan enbart det som drar ner mig. Men jag tror ni vet vilka ni är iallafall. Jag hoppas det, men jag tar inget för givet, jag vet att jag är en värdelös och egocentrisk vän som bara tar och tar och tar. Jag är så jävla ledsen för det. Jag önskar er inget ont någonsin men om ni någonsin skulle råka ut för det ska jag göra allt jag kan för att göra det bättre. Jag lovar.

 

Tack.

min favoritblogg:
http://tavi-thenewgirlintown.blogspot.com/

Hörde att aftonbladet skrev om henne också,
hittade hennes blogg nån gång i vintras och sen dess
har jag önskat att jag också vore tretton

Aha. Jag har listat ut det. Jag vet varför allt skit drabbar mig just nu. Försök inte slingra dig nu, jag vet vad som händer. Jag vet att jag många gånger betett mig som en väldigt hemsk människa. Det enda som kan rädda mig från att brinna i helvetet är nog att be om ursäkt. Jag lovar, jag ska aldrig mer vara elak. Jag har sotat tillräckligt för mina dumheter.

Här är min stora offentliga förlåt-lista.

1. Sandra, förlåt för att jag slog dig i ansiktet med min ryktlåda i stallet 2001. Men du var så jävla jobbig. Din käft glappade hela tiden

2. (Förlåt Sandra, ibland var du skitsnäll)

3. Mamma, förlåt för alla gånger jag sagt att din mat är det äckligaste som någonsin lagats på jorden. Jag är bortskämd och du gör helt rätt i att kasta mjölk på oss när vi beter oss som snorungar. Men att mixa ner broccoli i potatismos är fan inte okej nånstans.

4. Förlåt Viktor, för alla gånger jag stuckit från dig. Jag blir bara så jävla irriterad när du inte fattar vad jag menar.

5. John, förlåt att jag hoppade på din mage en gång så du tappade andan. Och för den där gången jag slog ditt huvud i skostället. Trots att du bitit mig. Jag tar på mig skulden. Moget va?

6. Love, förlåt för att jag alltid tar din plats i soffan. Men det är bästa bloggplatsen. Och förlåt att jag alltid tvingar dig att äta upp.

7. Förlåt alla svältande människor som inte har råd med mat, jag är en bortskämd svenne som tror att lycka är samma sak som att vara smal. Skulle man ta all mat jag slängt, spottat ut och spytt upp skulle man nog kunna mätta rätt många, även om det kanske är lite vidrigt att äta nåns spya. Jag är ett svin. Ja Ja Ja. Förlåt

8. Bosse & birgitta, förlåt att jag alltid busringde på er dörr som liten. Men det var grupptryck. Och ni kunde ju inte springa efter med rullstol och rullator, utan bara skrika massa roliga svärord som alla skrattade åt. Förlåt.

9. Förlåt  Stolplyckan för att jag slog sönder taket en gång när vi lekte rödavita rosen, typ 1997. Jag ville bara ha det bästa gömstället nånsin, och dem hittade den aldrig, men jag vågade knappt gå i den korridoren efteråt.

10. Förlåt pappa för alla gånger jag tvingar dig att hämta mig. Jag är så jävla lat.

11. Förlåt hela sverige, som betalar skatt för att sjukvården ska få mer resurser och sen kommer jag som den lite ledsna tonårsflickan och leker deprimerad och får en egen säng och till och med en egen droppställning.

12. Förlåt alla ni ätstörda som inte får komma till BUP, jag skäms över att jag har en plats där och inte ni andra.

13. Förlåt alla affärer jag snattat i. Försöker intala mig att det var en protest mot samhället.



Ni hajar. förlåt.
OKEJ? kan jag få hare lite bra nu?

Okej.
Nu går det över gränsen.
Mycket skit kan jag ta men det här är fan inte acceptabelt.

Jag: jo jag hostar, har ont i halsen, är jätteförkyld, mår illa, är skittrött och har huvudvärk
sjukvårdsupplysningen: Jo det stämmer in på svininfluensans symtom.

Ha Ha HAAAAAAAaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa

Så vi pratade i timmar, dina tårar i mina lakan. Du sa att du tyckte du va ful, jag fattade ingenting För det där är skitsnack och det vet du. Du är det vackraste jag har sett ju

det finns bara ett enda sätt att brinna upp

Jag är tveksam till om tre veckor är nog för att göra mitt liv bra.

Jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna det här. Just som jag kände att kanske kanske kanske kanske kunde hösten bli helt okej och jag kunde slippa att lyssna på Bright Eyes och önska mig en kista i julklapp, nej då ska det bli värre än någonsin.

Jag har nog aldrig känt mig såhär ensam. Jag känner mig så fruktansvärt sviken av min mamma. Jag vet hur det kommer bli nu. Nu är det jag som ska ta över hennes roll i den här familjen. Det är jag som ska se till att Love har mellanmål hemma, att kläderna kommer i rätt högar, att john gör iordning toan när han skitit, och se till att min pappa mår bra.

Att se min pappa gråta är något av det mest smärtsamma saker jag upplevt. Att han kramar mig, att han säger att vi kan byta rum och att han säger att vi ska klara det här. Just nu vill jag ägna resten av mitt liv åt att få hans liv så bra som möjligt. Jag vill diska, jag vill laga mat och baka en sockerkaka till efterrätt. Jag vill aldrig mer bli arg för att han sätter på text-tv när jag tittar på Ensam mamma söker, eller när han tror att Loves kalsonger är mina trosor.

VARFÖR JUST NU? just nu när den här jävla ätstörningen håller på att klösas sönder, och varför just nu när jag redan är så jävla nedmald att man skulle kunna göra falukorv av mig?

Min mamma frågar om jag klarar mig. Om jag kan hantera det här. Vad tror hon? Vad fan tror hon? För tre dagar sen satt hon bredvid min sjukhussäng och sa att jag var knäpp som ens tänkte tanken på att vilja dö. 520 milligram räcker inte, det vet jag till nästa gång, tack tack det ska jag verkligen komma ihåg.

- Du kan inte vara ledsen maja
- Jo det kan jag visste, jag vill gråta
- Nej, för vet du? Det finns inga ledsna sengångare
- Gör det inte?
- Nej, du kan inte vara en sengångare om du är ledsen
- .....
- Vet du? Det finns bara glada sengångare. Och vet du var dem bor?
- Nää vardå?
- I regnbågen, mitt i regnbågen bor alla glada sengångare för det är dem enda som finns. i slutet av regnbågen bor sjölejonen, vet du hur dem låter?
- Jaaa, hihi
- Ooooump Ouuuuump Ouuuummp
- hahahaahahahaha

Åh hösten är så mysig. Jag tror inte att jag har ett enda negativt minne från hösten. Jag måste verkligen fundera för att komma på något.

ja just det.. 2003 fick Gina cancer. Anna fick missfall. Det var då jag för första gången kände skuld för att jag själv fick leva och inte andra. Men äh, det är ju petitesser.

Sen 2004 så dog ju gina. Ja det var tråkigt, Lars Winnerbäck spelade Bridge over troubled water på hennes begravning och alla grät.

2005 dog min femåriga kusin av ett virus. Här tänker man ju på något sätt att det inte kan bli värre. För det kan ju knappast bli värre nu.

Men vänta. Hösten 2006 får min mamma cancer. Inte heller någon big deal

Hösten 2007 separerar mina föräldrar. Tack tack, nu vill jag dö

Nej sen kom hösten 2008, åh vilken härlig tid av svältande och kräkningar som urartat, så underbart att vara sjuk och se ut som ett lik och isolera sig från alla sina vänner för att istället kunna sitta hemma och livnära sig på buljong.

Men nu måste det ta sluuuuut tänker du, men vänta.

2009: jag och viktor är inte ihop
mina föräldrar ska separera igen
jag tog en överdos


ah, väntar med spänning på 2010.

Om jag var tolv år gammal nu hade jag skurit mig. Nu klarar jag inte av tanken på mat. Hur fan ska man bli frisk om varenda jävla motgång tas ut på maten?

Jag behöver någon som:
- lagar mat åt mig
- äter med mig
- tittar på mina knogar
- tvingar mig att kissa med öppen dör för att inte kräkas
- säger att jag aldrig varit min sjukdom
- tror på mig
- kramar mig
- håller sitt ord

Jag funderar på att åka till Viktors lägenhet, trots att han är på gotland. Lukta på lakanen, vända på hans soffkudde, skära bort det översta lagret på osten (han är så kinkig..) och kanske lägga alla täcken och kuddar på golvet och titta på The Fountain som han visade mig första gången vi sågs, och jag fattade ingenting för den hade inga svenska subtitles och han tyckte det var världens finaste kärleksfilm och jag låtsades som om jag hajade fast jag inte gjorde det.

Vaknar. Går ner. Min pappa gråter i vardagsrummet. Mamma ska flytta.




Jag orkar inte. Jag orkar inte längre. Jag önskar att jag faktiskt hade dött. Jag vill inte leva längre.

Dra åt helvete.

Jag har världens klump i magen. Mår illa. Vill spy. Har inget att spy upp. Jo just det, lite minimajs men det var ca 5 timmar sedan. Jag mår illa. Har världens klump i magen. Vill spy men har inget att spy upp.


Kan nån sätta in lite pengar på mitt konto så kan jag köpa en hjärna? eller godis
KRAM

Jag är så jävla irriterad nu och det stör mig ännu mer eftersom jag ska försöka bli en glad och positiv människa. Kan jag inte bara slippa irritera mig på skitgrejer?

Jag börjar om. Nu ska jag vara en glad och positiv människa som inte irriterar sig på skitsaker.

Jag hade en sådan härlig morgon. Jag vaknade enbart en halvtimme innan mitt tåg skulle lämna perrongen, perfekt tid för att hinna slänga på sig gårdagens kläder och lite av lillebroderns parfym för att dämpa den dagsgamla svettlukten. Jag hade till och med så gott om tid att jag kan förbereda en matlåda, en kulinarisk rätt som verkligen ger en smakupplevelse. En konservburk Minimajs, så himla gott.

Väl framme på min praktik i Mjölby så började dagen med en lektion i Spanska. Jag älskar språk, det är så fascinerande, speciellt när man inte förstår ett dyft trots tre års studerande. Kunde knappt slita mig från genomgången.

Dagen fortsatte med en lektion i Naturkunskap. Om det är något som gör mig upphetsad så är det just planeter. Jag får inte alls dödsångest av att tänka på hur allt fungerar och att vi kommer explodera och att solen kommer bränna upp oss alla som en sista grillfest med gänget. Det e nice.

Framåt lunch började jag känna en trevlig känska i nedre kanten av magen. Det kändes ungefär som att jag ville sticka kniven i mig och hugga sönder min livmoder, så hysteriskt skönt var det. Aldrig skulle det få ta slut. Den här tiden är verkligen underbar. Finns inget mysigare än att känna hur niagarafallet av blod forsar längs mina ben som om någon skurit upp mitt underliv med en trasig flaskhals.

Jag bestämde mig för att njuta till 100% av denna tid och tog därför pendeln hem. Jag provade de byxor jag köpt på monki utan att prova, och inser att de är för små och att jag ser ut som kanske världens sötaste jävla flodhäst. Vill bara nypa mig själv i valkarna och liksom gulligulla med mig själv, det är så jävla fint med lovehandles som inte ens är lovehandles utan nån slags badring som man kan använda när man drunknar för att just slippa drunkna.

Ja just det, sen tog jag en osthyvel och hyvlade av all min hud och la mig sedan i ett saltvattenbad och njöt.
snipp snapp snut så var dagen slut.

Lägg nått svalt över min panna och lär mig gå på vatten

det är så hemskt
hemskt är det att vara människa
jag skulle blivit skomakare
ingenting kan bli hemskare
känns det som
någon kan skjuta min mamma
det kan bli hemskare
men det känns ändå inte så just nu

mitt huvud gör ont varje morgon när jag vaknar
inser att det är en dag idag med
mitt hjärta skakar
det har inte slagit på flera dagar

Tack för alla fina sms. Jag har haft mobilen på i smyg ibland på sjukhuset. Hoppas ingen dog av det.


Jag kan väl sammanfatta det som hände med att lite för mycket medicin kan få stora konsekvenser.

Är inte på sjukhuset längre. Känns nästan som om jag varit på festival. Jag har duschat i en halvtimme, skrubbat hela kroppen för att få bort varenda liten smutsig sjukhusbakterie. Jag har ett armband som det står mitt namn och mitt personnummer på. Gubben i sängen bredvid kissade på sig ca 10 gånger under min vistelse, samt sket på sig. Jag träffade någon jag inte träffat på evigheter.


Ja, man kan faktiskt tro att jag varit på hultsfred.

igårkväll.

- är det där en sladd?
- ja den sitter i min dator
- ska jag ta den?
- nej jag kan lägga den här på bordet
- det är nog bäst att jag tar den. säg till när du vill ha den
- va? min sladd?
- man vet aldrig vad ni kan hitta på med sladdar


Mina kläder är inlåsta. Min sladd får jag be om. Jag kan inte låsa på toan.
Om man inte var det förut så blir man fan självmordsbenägen av det här.

Idag har jag:
- åkt ambulans
- druckit kol
- tagit EKG
- fått dropp
- åkt sjukhussäng
- fått en otroligt snygg sjukhus-outfit.

Nu ligger jag i en sjukhussäng i en sal med två andra personer. Jag har en isblå lång skjorta på mig. Jag klär verkligen i isblått. ja herregud, det är min färg. Den framhäver min lätt rödbleka hy och jag tror man kan räkna mina porer.

om vi inte hörs på ett tag är det för att jag....
1. är död
2. är på psyket
1. är död

Sitter i soffan med en katt på varje sida. dem mjauar så att jag snart blir galen men också helt varm i hjärtat.

Jaha, kul kväll. För trött. För ont. Skulle gått på maskerad men nu har min mamma slängt min flugsvampshatt. Finns fan inget hopp kvar nu.

ha ha ha
jag nästan skrattar när jag ser mig själv
i skyltfönstret
jag kan inte gråta längre
nej just det jag går ju inte ut så mycket längre
inte på stan
jag ser mig själv i badrumsspegeln istället
när jag sväljer mina piller
blundar för jag vill inte se men
ibland tvingar jag mig själv
jag går inte ut längre
jag är lika isolerad som figuren i ett kinderägg
jag brukar köpa ett sådant i affären för
att ha någon som förstår känslan
fast jag är inte av plast tror jag
men vi delar ändå känslan

jag har inte vattnat mina blommor på kanske ett
år men mamma säger att det inte behövs
dem är ändå av plast
hon litar inte på mig
kan jag inte ens ta hand om en blomma är jag värdelös
värdelös är kanske rätt ord
det sticker lite i halsen när jag väser fram det
jag kan inte prata så bra jag är tyst nästan
hela tiden min röst är liksom hes nu
jag har en halsduk på mig så att rösten blir bra snart
eller så att jag kan strypa mig själv
båda två är lika värdelöst

mamma frågar om jag lever och jag svarar ja
men ändrar mig för nej jag är död och ringer från helvetet
min kudde luktar jätteäckligt men jag tvättar den inte
mamma tjatar att jag måste tvätta ofta men jag kan
inte tvätta sådant du vidrört
jag har inte duschat på en vecka

kanske har några av dina hudceller fastnat under
mina naglar
kanske är ett hårstrå från dig kvar på min kropp
jag gråter när jag tänker på dig
jag försöker tänka på annat
hur kul jag hade när jag gick i högstadiet
en i min klass kissade på sig på gympan
det var jättekul
ha ha ha jag skrattar åt mitt försök
tårarna rinner jag sväljer mina piller
men du kommer inte tillbaka för det

jag låser inte dörren
mamma tjatar hon slutar aldrig tjata
hon förstår inte att jag är kär i en person
hon förstår inte att du kanske kommer hit när jag har låst
hon förstår ingenting känns det som
hon verkar inte riktigt veta vad kärlek är
för det gör inte ont i henne
hon vet inte hur det känns men det gör jag
för jag gråter varje natt
hoppas att du ligger bredvid mig när jag vaknar
jag låser inte dörren
du vet var min säng är
annars hör du mig jag snarkar lite
jag slutar om du vill
jag är trött på tårar jag skrattar när jag skymtar mig själv i
badrumsspegeln

jag vill bara att du ska vara här nu
mamma hälsar

tro det eller ej, men aldrig tidigare har jag velat dö så mycket som idag. Fattar ni? inte ens när jag var 14. Detta är farligt.


här tänkte jag citera bright eyes men där går gränsen.
ni kan det nog ändå vid det här laget
alallalalla tre veckor att må bättre, annars tar jag mitt liiiiiiiiiv.


ah

Idag var jag och tittade på lägenheten jag ska bo i, så himla fin.
Jag ska alltså dela lägenhet med två kurskamrater, jag får se hur länge jag ska bo där.

Anledningen är inte att jag och viktor har gjort slut så ni behöver inte oroa er för att jag ska börja citera bright eyes i kopiösa mängder igen. Det är väldigt många anledningar till varför jag flyttar. Först och främst har jag alltid intagit en slags barn-roll. Mina föräldrar har städat åt mig, viktor har plockat undan mina grejer för jag är inte sådan som bryr mig om det ligger saker överallt. Jag kan helt enkelt inte ta ansvar. Jag tror det är väldigt värdefullt att ha något alldeles eget, ett eget rum blir det ju bara nu, men som ändå är baaaara mitt.

Dessutom har jag fäst mig likt en slags igel vid viktor. Jag vet knappt hur jag ska livnära mig utan honom. Vad skulle isåfall hända om han gör slut med mig? Jag har ingen aning om hur man betalar hyra eller hur man frostar av frysen. Jag vill lära mig att vara vuxen och oberoende, för det är jag inte nu.

Jag vill veta hur man gör helt enkelt.

Men snart flyttar jag.
Jag kommer hyra ett rum i en lägenhet som mina lärar-kompisar bor i.
Känns helt okej!

Jag söker en hyresrätt i Linköping, en etta eller tvåa. Kan vi inte alla samarbeta för att jag nu ska hitta mig en lägenhet?

Varför kan man inte varje dag få vakna och känna att We can do it

Jag och viktor är hundvakter i veckan


jag: kan hon äta choklad?
viktor: nej då dör dem
jag: va?
viktor: hundar kan inte äta choklad
jag: varför inte?
viktor: dem vet inte när dem ska sluta äta då
jag: Hö hö hö jag vet hur det känns...

Jag vet att jag är hemsk men hahahhaha jag är så rolig:

Ännu ett krig här hemma idag. Denna gång om glass. Jag köpte två Ben&Jerry's idag när jag handlade, två olika smaker. (I och för sig var en hel till mig eftersom viktor hatar banan)

Vi började med hans glass. Den med hallon och choklad. Jag gillade inte den. Viktor vägrade hämta min andra glass så jag straffade honom genom att slicka en blöt saliv-slick i hans glass. Över hela ytan. Slem Slem

Viktor hatar banan så han kunde inte straffa mig och min glass på samma sätt.
Han försöker slemma ner den, men det går inte. Vi blir vänner för en liten stund.

Då inser han att han kan olla min glass.  Det är sant. Jag vet, ni tänker att jag är ihop med ett psyko och det stämmer. (Han vet inte att jag får 12 papp i månaden av hans päron för att ta hand om honom). Han ollade alltså min glass. Min Ben&Jerry lilla chunkey monkey.


Då fes jag i hans äckliga hallon-glass.

The war is on.




försökte slicka bananglass på honom.

Tidig morgon. 07.30 Jag har vaknat. Vill kramas.

- Viktor!
- Ahhh Hjälp!
- Drömde du mardrömmar?
- Ja, jag drömde att jag gick och la mig klockan halv fyra och blev väckt halv åtta..


Ja Ja. Okej. Jag fattar hinten. Inget mys. Kunde du inte sagt det tidigare. Missade just första halvan av Dr Phil.
Skit också.

Min pappa gillar långa uppdateringar på fejjan.

Haha måste berätta nått kul från i fredags!
Jag hade föreläsning på Nationernas Hus, och hade bråttom hem för att laga lunch innan jag och viktor skulle till stockholm. När jag kommer ut märker jag att jag tappat min mobil. Jag börjar stoooortjuta. Panikgråta. Ni vet när tårarna sprutar ut och man skriker rakt ut i det tomma intet? You know..

Men varför grät jag? För att någon kunde snott den? För att jag har abonnemang och den kan ringa hur mycket som helst? För att jag inte har nån pin-kod? För att jag har varit klumpig? För att jag måste köpa en ny?

När jag gråtit hysteriskt i en halvtimme visade det sig att någon lämnat in min mobil i baren. Tack vare Mattias så löste det sig och jag hade den i mina händer.

Mattias: Sååå, nu behöver du inte köpa en ny
Jag: köpa en ny? nää jag var bara rädd att nån skulle se mig naken!!

Nu ska ni få veta något märkligt. En gång i veckan har jag tagit kort på mig själv, i trosor, för att se hur LITE skillnad det gör på min kropp om jag äter normalt. Jag har alltså cirka 30 nakenbilder på mig själv. Och ingen pinkod. Mattias höll på att dö av skratt och sa att han inte vet vad han skulle ta sig till om vi inte hade hamnat i samma grupp.

Jag ska iallafall sluta fota mig själv i trosor,
HERREGUD TÄNK OM NÅN HADE SETT!

Ibland kommer jag verkligen på mig själv med det där alldeles för sjuka beteendet, det där som man måste lära sig att bli av med för att vara frisk. Jag gick just för att handla frukost, och stod då och valde mellan olika krämer. Antingen aprikos eller hallon. Den ena innehöll 5 (!!!) kalorier mer än den andra. Det ägnade jag en kvart åt att klura på. Den ena var 10 kronor billigare, men också fem kalorier mer..

Till sist frågar en i personalen om jag behöver hjälp. Haha! Vad ska jag säga då?
-Ehh.. ja jag undrar om jag kommer vakna imorgon och väga 70 kilo om jag äter den här?

Jag blev så jävla arg på mig själv att jag tog den billigaste.

Inatt drömde jag att det var krig. Jag var mitt i det. Jag satt under ett tak med en liten pojke som jag försökte rädda. Plötsligt börjar det ramla ner bomber över oss. Fast vänta... Det är inte bomber. Det är potatisar, säger jag. Pojken blir hysterisk, de farliga potatisarna kommer ta livet av oss, de ger inte nåd till någon, hinner han klämma fram innan han träffas av en King Edward i huvudet.

Men jag klarade mig undan de blodtörstiga mördarpotatisarna.
Kan detta vara något undermedvetet? Är det för att jag så sällan äter potatis?

Det hugger till i min mage när jag tänker på den lilla söta killen.
Han såg precis ut som Syrvil!

Mår illa över mig själv. Inget att göra åt. Sova lite till kanske.

Help, I have done it again
I have been here many times before
Hurt myself again today
And, the worst part is there's no-one else to blame

Be my friend
Hold me, wrap me up
Unfold me
I am small
I'm needy
Warm me up
And breathe me

Ouch I have lost myself again
Lost myself and I am nowhere to be found,
Yeah I think that I might break
I've lost myself again and I feel unsafe

Be my friend
Hold me, wrap me up
Unfold me
I am small
I'm needy
Warm me up
And breathe me

Be my friend
Hold me, wrap me up
Unfold me
I am small
I'm needy
Warm me up
And breathe me

Ja just det. Två kilo har jag gått upp under sommaren.

Viktor ångrar sig nu bittert. Nu delar vi lägenhet. Jag betalar halva hyran. Nu är det halva mitt och halva hans.
Nu har vi lika mycket att bestämma om.

Idag har vi båda vaknat på rethumör.
Det visade sig när viktor tog den sista osten till sina mackor.
När han senare bara har halva mackan kvar, ni vet den där godaste som man liksom förbereder sig för att njuta av till hundra procent?
När han bara har den kvar så anfaller jag som ett rovdjur. Jag hugger tag i mackan och mosar in den i min mun, osten försvinner snabbare än viktor hunnit inse vad som just hänt. Detta utlöser en fight.

Jag: Stick ut härifrån!
Viktor: Va? Du kan inte köra ut mig!
Jag: Jo, NUUUU kan jag det
Viktor: Har jag nånsin bett dig sticka?
Jag: ÖÖÖÖH EHHH JAAA?? när du sa att jag skulle flytta hem
Viktor: Jag hade starkare skäl, att du skulle bli frisk från dina ätstörningar
Jag: UT HÄRIFRÅN OCH BLI FRISK FRÅN DIN HJÄRNSKADA
Viktor: Okej.. jag ska....


He he he, nu står han i duschen och snart är han ute.
Ska ringa sen och säga att han får komma hem, om han är snäll.

Om två timmar ska jag vara på sjukhuset och träffa min läkare. Väga mig. Jippi.. Jag vill verkligen inte veta, men när jag väl står där så förmår jag mig inte att blunda.

Sedan bär det av till stockholm. Ikväll är det håkan på gröna lund.

Den här tavlan gav jag till micolle på hennes födelsedagskalas.
Det var jag, jens, lina och lollo där och alla gav henne tavlor! Haha!
Nästa år fick hon pyjamasar av alla, och inte heller då hade vi planerat det.

Jag tror att du vet vem du är och att du förstår att det här är till dig.
Jag vet verkligen inte vad jag ser i dig, eller vad jag en gång såg. Det enda jag vet är att jag älskade att du bekräftade mig, du berättade för mig hur jag kunde bli någon. Du fanns där när jag ville dö. Lovade att mitt liv kunde bli bra.

Jag önskar att jag aldrig lyssnat. Att jag bara skrattat åt dig. Men det gick bara inte, jag var så jävla sårbar och så jävla desperat. Att jag fick uppmärksamhet av någon, det har aldrig hänt. Men du såg mig och jag älskade dig för det och var beredd att göra allt för att du aldrig skulle sluta göra det.

Du är det värsta som har hänt mig. För att ha kvar dig har jag varit tvungen att försumma de människor jag älskat mest. Jag har varit tvungen att ljuga. Såra. Hata. Skrika och förstöra. Jag har blivit en helt annan person, men inte den du lovade att jag skulle bli.

Jag är så jävla besviken, vi hade en deal men du höll inte den. Du lovade att allt skulle bli bra, men det har ju för fan gått åt helvete. Jag har blivit en ytlig och bekräftelsekåt bitch som beter mig som ett svin mot andra. Det var inte vad vi kom överrens om. Jag har inte blivit mer älskad, eller mer uppskattad. Snarare tvärtom.

Jag har svikit mina vänner. Inte funnits där när de haft de svårt. Istället har jag suttit och baddat mina egna sår med salt för att jag tyckt att mitt liv är åt helvete. Jag har aldrig hatat någon så här mycket.


Det är så konstigt. Hade någon av mina vänner betett sig såhär mot mig, hade jag bett dem dra åt helvete. Hade viktor betett sig såhär mot mig hade jag bett honom dra åt helvete.
Hur kan det vara så svårt att släppa något som man hatar så mycket?
Varför kan jag inte bara be dig dra åt helvete?

Jävla skitsjukdom, jag hatar dig


And you're my obsession
I love you to the bones
And ana wrecks your life
Like an anorexia life

Haha, kom just att tänka på min första riktiga fylla! Jag gick i åttan och vi lånade Linas systers lägenhet. Vi delade två flaskor vodka på fem personer och dessutom cider. Vi hade ingen aning om hur mycket som behövdes för att bli fulla, så vi körde på.

Kvällen slutade med att vi bjöd in massor studenter som dansade till Ramlar i en etta på typ 15 kvadrat. Lollo brände mig med en cigg tre gånger på armen. De andra trodde jag skulle dö om jag somnade. Jag tappade tandborstar i min spya.

Och det roligaste av allt var att jag sa till mina föräldrar att jag skulle på filmkväll. Verkligen världens sämsta och genomskinligaste ursäkt, dem kan ju inte ens gå på det?! Hur som helst var jag för full för att ta mig hem och bussarna hade slutat gå, vilket fick pappa att beställa en taxi åt mig. Jag kunde inte ens vara ärlig mot chaffuören, utan satt och ljög om min filmkväll, och hur hemskt det var att alla unidomar söp så mycket.

Jag har ingen aning om ifall pappa förstod när han hämtade mig vid taxin. Jag har för mig att jag spelade väldigt nykter...

Kul kväll, men jag har faktiskt aldrig gjort om det! Och lär inte heller göra det..

I pray the rain won't fall
Oh lord don't let it fall

Innan jag började på universitetet var jag jävligt skeptisk till Nollning, tänkte inte gå på något i stort sett. Redan efter en timme med min nolle-grupp hade jag ändrat mig.  De här två senaste veckorna har faktiskt varit två av de roligaste i mitt liv. Det är så svårt att förklara hur det känns att lära känna nya människor, jag som islorerat mig och hållt käften till och med tillsammans med vänner.

I fredags var det Eftersläpp på NH, för alla lärare. Jag pratade med Myggan och hans vän, och han berättade sedan att hon sagt att jag verkade vara en så härlig människa, en sån man tycker om direkt.

Ingen har någonsin sagt så om mig förut. Helt stört hur glad jag blev, hur mycket det ger att bara VÅGA prata ibland!

Min pappa jobbar på universitet, därför besöker jag honom så fort jag behöver något utskrivet.
Idag var jag där igen

Pappa: Fyfan jag är så jävla skitnödig
Jag: Ehhhh....
Pappa: Din roliga mamma hällde 20 droppar laxeringsmedel i mitt kaffe igår. Jag har vart på toa typ tio gånger på fyra timmar.
Jag: Va, varför gjorde hon det?
Pappa: Hon tyckte det var kul... Hon ringde nyss och frågade om jag varit på toa. Och fnissade. Kul.



Hahaha, till och med roligare än när jag och mamma hällde massor salt i hans mjölk..

September, och jag fattar ett svårt beslut. Min nedräkning börjar nu där allt en gång tog slut

Oscar: En så jääävla kul kille, han hade så mycket pengar en dag, så i baren ville han ha en 26:a whiskey
Jocke: Va?!
Oscar: Dem bha näää Asså det gör vi inte. Så killen bha Men det är ju bara å ta två 12:or!
Jocke: Eller huuuur!
Oscar: Så han fick det sen
Jag: Men 12 + 12 är ju 24:a. Han blev ju lurad.
Oscar: Aha...

Ah, så underbart det är att vakna klockan åtta av byggarbete i grannlägenheten.
Gå ut i badrummet, kissa och det finns inget papper i närheten, kolla dig i spegeln och inse hur miserabel och helt stört sjuk du ser ut.
vilken härlig dag, la la la la la la la laaaaa woh oooh

Igår var det fika och gå på stan.
Köpte en randig tröja för att bryta min svarta trend.
Tjing


B