Tre veckor, sa Conor
Jag är tveksam till om tre veckor är nog för att göra mitt liv bra.
Jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna det här. Just som jag kände att kanske kanske kanske kanske kunde hösten bli helt okej och jag kunde slippa att lyssna på Bright Eyes och önska mig en kista i julklapp, nej då ska det bli värre än någonsin.
Jag har nog aldrig känt mig såhär ensam. Jag känner mig så fruktansvärt sviken av min mamma. Jag vet hur det kommer bli nu. Nu är det jag som ska ta över hennes roll i den här familjen. Det är jag som ska se till att Love har mellanmål hemma, att kläderna kommer i rätt högar, att john gör iordning toan när han skitit, och se till att min pappa mår bra.
Att se min pappa gråta är något av det mest smärtsamma saker jag upplevt. Att han kramar mig, att han säger att vi kan byta rum och att han säger att vi ska klara det här. Just nu vill jag ägna resten av mitt liv åt att få hans liv så bra som möjligt. Jag vill diska, jag vill laga mat och baka en sockerkaka till efterrätt. Jag vill aldrig mer bli arg för att han sätter på text-tv när jag tittar på Ensam mamma söker, eller när han tror att Loves kalsonger är mina trosor.
VARFÖR JUST NU? just nu när den här jävla ätstörningen håller på att klösas sönder, och varför just nu när jag redan är så jävla nedmald att man skulle kunna göra falukorv av mig?
Min mamma frågar om jag klarar mig. Om jag kan hantera det här. Vad tror hon? Vad fan tror hon? För tre dagar sen satt hon bredvid min sjukhussäng och sa att jag var knäpp som ens tänkte tanken på att vilja dö. 520 milligram räcker inte, det vet jag till nästa gång, tack tack det ska jag verkligen komma ihåg.
Jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna det här. Just som jag kände att kanske kanske kanske kanske kunde hösten bli helt okej och jag kunde slippa att lyssna på Bright Eyes och önska mig en kista i julklapp, nej då ska det bli värre än någonsin.
Jag har nog aldrig känt mig såhär ensam. Jag känner mig så fruktansvärt sviken av min mamma. Jag vet hur det kommer bli nu. Nu är det jag som ska ta över hennes roll i den här familjen. Det är jag som ska se till att Love har mellanmål hemma, att kläderna kommer i rätt högar, att john gör iordning toan när han skitit, och se till att min pappa mår bra.
Att se min pappa gråta är något av det mest smärtsamma saker jag upplevt. Att han kramar mig, att han säger att vi kan byta rum och att han säger att vi ska klara det här. Just nu vill jag ägna resten av mitt liv åt att få hans liv så bra som möjligt. Jag vill diska, jag vill laga mat och baka en sockerkaka till efterrätt. Jag vill aldrig mer bli arg för att han sätter på text-tv när jag tittar på Ensam mamma söker, eller när han tror att Loves kalsonger är mina trosor.
VARFÖR JUST NU? just nu när den här jävla ätstörningen håller på att klösas sönder, och varför just nu när jag redan är så jävla nedmald att man skulle kunna göra falukorv av mig?
Min mamma frågar om jag klarar mig. Om jag kan hantera det här. Vad tror hon? Vad fan tror hon? För tre dagar sen satt hon bredvid min sjukhussäng och sa att jag var knäpp som ens tänkte tanken på att vilja dö. 520 milligram räcker inte, det vet jag till nästa gång, tack tack det ska jag verkligen komma ihåg.
Kommentarer
Postat av: lisa
finaste finaste maja, du vet inte hur ont det gör i mitt hjärta att läsa allt det här. faaaaan säger jag bara. jag hoppas för allt i världen att det kommer bli bättre även om det känns 1239879812749i1293(x8238234) mil bort. sitter f.ö och gråter nu, vilket jag inte brukar göra.. även fast jag är i ett annat land så kan du alltid ringa, okej? (nu kommer du antagligen fundera vem fan jag är och tycka att jag är töntig att jag regarerar som att vi var bästisarrr men i just wanted you to knooow.) jag hoppashoppashoppas med hela kroppen, för du förtjänar att må bättre. att må bäst. kram
Trackback
