maja

Jag tror att du vet vem du är och att du förstår att det här är till dig.
Jag vet verkligen inte vad jag ser i dig, eller vad jag en gång såg. Det enda jag vet är att jag älskade att du bekräftade mig, du berättade för mig hur jag kunde bli någon. Du fanns där när jag ville dö. Lovade att mitt liv kunde bli bra.

Jag önskar att jag aldrig lyssnat. Att jag bara skrattat åt dig. Men det gick bara inte, jag var så jävla sårbar och så jävla desperat. Att jag fick uppmärksamhet av någon, det har aldrig hänt. Men du såg mig och jag älskade dig för det och var beredd att göra allt för att du aldrig skulle sluta göra det.

Du är det värsta som har hänt mig. För att ha kvar dig har jag varit tvungen att försumma de människor jag älskat mest. Jag har varit tvungen att ljuga. Såra. Hata. Skrika och förstöra. Jag har blivit en helt annan person, men inte den du lovade att jag skulle bli.

Jag är så jävla besviken, vi hade en deal men du höll inte den. Du lovade att allt skulle bli bra, men det har ju för fan gått åt helvete. Jag har blivit en ytlig och bekräftelsekåt bitch som beter mig som ett svin mot andra. Det var inte vad vi kom överrens om. Jag har inte blivit mer älskad, eller mer uppskattad. Snarare tvärtom.

Jag har svikit mina vänner. Inte funnits där när de haft de svårt. Istället har jag suttit och baddat mina egna sår med salt för att jag tyckt att mitt liv är åt helvete. Jag har aldrig hatat någon så här mycket.


Det är så konstigt. Hade någon av mina vänner betett sig såhär mot mig, hade jag bett dem dra åt helvete. Hade viktor betett sig såhär mot mig hade jag bett honom dra åt helvete.
Hur kan det vara så svårt att släppa något som man hatar så mycket?
Varför kan jag inte bara be dig dra åt helvete?

Jävla skitsjukdom, jag hatar dig


And you're my obsession
I love you to the bones
And ana wrecks your life
Like an anorexia life