maja

Inatt drömde jag att det var krig. Jag var mitt i det. Jag satt under ett tak med en liten pojke som jag försökte rädda. Plötsligt börjar det ramla ner bomber över oss. Fast vänta... Det är inte bomber. Det är potatisar, säger jag. Pojken blir hysterisk, de farliga potatisarna kommer ta livet av oss, de ger inte nåd till någon, hinner han klämma fram innan han träffas av en King Edward i huvudet.

Men jag klarade mig undan de blodtörstiga mördarpotatisarna.
Kan detta vara något undermedvetet? Är det för att jag så sällan äter potatis?

Det hugger till i min mage när jag tänker på den lilla söta killen.
Han såg precis ut som Syrvil!