maja

Just nu är det så jävla mycket som händer. Vet inte vad jag berättat och vad jag hållt för mig själv egentligen, jag tar för givet att ni vet lika mycket som jag. En av mina negativa egenskaper.

Jag vet inte var jag ska börja. Trots att jag är omringad av min familj har jag aldrig känt mig så här ensam. När jag var tretton år låg jag i min säng ett helt sommarlov, stirrade upp i taket och ibland skrek jag lite för att jag var så jävla nedbruten. Jag är ensammare nu.

Det är en märklig känsla när man inser att personer man umgås med inte alls är ens vänner. Att dessa personer ser mig som något som kommer på köpet. I efterhand känns det så jävla dumt. Att jag ödslat tid på personer som inte tycker att jag är värd någonting. Människor som inte ens skulle röra mig med tång.

Att veta att jag inte duger som människa, flickvän, kompis, syster och dotter får mig att gå sönder. Mitt sätt att hantera den trasigheten är att klamra mig fast vid det enda som aldrig vill bli av med mig, nämligen min ätstörning. Det är så jävla tragiskt. Att det enda jag faktiskt har är röster i mitt huvud som säger att jag är värdelös och motbjudande.

Tack. Ni kan fortsätta ignorera mig. Ni behöver inte säga vad ni tycker om mig för jag vet det redan, jag hör det varje dag.


-

Samtidigt finns det människor som får mig att må bra mitt i allt det helvetiska, trots det så har jag ganska lätt för att inte tänka på det utan enbart det som drar ner mig. Men jag tror ni vet vilka ni är iallafall. Jag hoppas det, men jag tar inget för givet, jag vet att jag är en värdelös och egocentrisk vän som bara tar och tar och tar. Jag är så jävla ledsen för det. Jag önskar er inget ont någonsin men om ni någonsin skulle råka ut för det ska jag göra allt jag kan för att göra det bättre. Jag lovar.