maja

Jag har otroligt svårt för att känna mig bekväm i bikini och det finns inte många modeller jag "kan" ha. Det finns en bikini jag tittat på, på JC, och önskat att jag kunde ha, önskat att jag inte hade höfter eller lår så den passat.

Igår var det rea på den, från 250 kr till 75. Och jag köpte den. Det blir världens utmaning i Spanien att ha på sig den. Ni vet sån trekantsbikini med trosor som man knyter och som framhäver varenda liten jävla kurva på kroppen?
Hur som helst ska jag försöka. Mina småbröder får inte längre kalla mig tjock och jag tvivlar på att johns kompis eller någon okänd engelsman har mage (haha) att göra det.

Viktor: Vad gör duuuu?
Jag: Herregud jag kan inte ha den här.
Viktor: Jooo den är jättefin
Jag: Jag ser förfan skitfet ut. Kolla låren och höfterna
Vikror: Den här sjukdomen gör verkligen konstiga saker med dig....

"Hata kan alla göra, det krävs bara en blogg och ett tangentbord. Älska däremot, då måste man öppna upp sig"

För ett tag sedan läste jag flera artiklar om att man borde reglera köpen på laxeringsmedel. Man ska alltså bara få köpa ett visst antal per år per person. Åh jag blir så irriterad...

Självklart är det jättebra att försöka motverka ätstörningar och det missbruket, men det är ju helt fel väg att gå.
Jag har, som de flesta andra, med ätstörningar använt mig av dessa tabletter. Dels för att när kroppen är under svält är det praktiskt taget omöjligt att skita. När man sedan ätit och känner sig uppblåst och fet var det en lättande känsla att ha en tom mage. Även fast det inte gynnar viktnedgången så lättar det helt enkelt en ångestklump.

Ni som också missbrukat laxeringsmedel vet att man efter ett tag behöver mer än en normal dos. När det står att man behöver 1-2 tabletter behöver man nu 10 stycken för att det ska hjälpa. Överdoser innebär svettningar, kramper, skakningar huvudvärk. Varje gång har jag tänkt "ALDRIG MER, det är inte värt det".

Jag var inte extrem i mitt användande, men missbrukar man det kan man få bestående skador, och vissa personer kan inte längre skita normalt. föfan, vem vill ha en stomipåse liksom?


Det är klart att apoteket vill hindra detta missbruk, men jag VET hur envisa anorektiker är. Efederin är vanligt, Och förbjudet. Det finns alltså en stor svart marknad bland ätstörda som knarkar för att förlora aptieten och orka mer. Jag  tvekar inte en sekund på att samma sak händer med laxeringsmedel.

Däremot har jag alltid skämts och tyckt det var konstigt att inte de på apoteket sa något. Är det normalt att flickor på 45 kilo köper laxeringsmedel? Kände dem igen mig? Varför log de bara när de gav mig kvittot?

Åh... Jag blir helt galen av det här!

Har sprungit på stan hela dagen, provat och provat, hatat och hatat.
Varför ska det va så svårt att acceptera sin kropp för?


åh jag blir så trött på mig själv.

Det här är nog det roligaste klippet jag vet!
Haha! Så himla bra!

Jag har verkligen svårt för att äta varm mat när det är så varmt ute, men sallad är inte så kul i längden.
Vad brukar ni äta om somrarna? Det absolut godaste?

Qournstek med sallad av ruccola, paprika, gurka, tomat, melon och mozarella
Så himla gott!

Vid halv tolv igår började jag baka kakor....
Jag är galen, men det här är de godaste jag NÅGONSIN gjort.
De är precis som de där stora, sega som man kan köpa på café.

Förra sommaren vägde jag 54 kilo, och såg ut såhär i Spanien.
På något sätt kan jag acceptera att jag kommer väga så, även om det är lite jobbigt att veta att man ska uppåt.
Men det är ju bara knappt 5 kilo!

Jag stannade hemma ändå, jag var fan inte pigg. Just nu håller jag på att försöka vända min dygnsrytm, så jag kan va vaken längre på kvällarna. Just nu lyckas jag bara vara vaken länge och vakna tidigt. Dålig kompromiss, måste jag säga!

Nu ikväll blir det film med Viktor, och rischips. Vi kom just på att vi sitter på varandras sidor i soffan, det har aldrig hänt förut.
Viktor: är det här rollspel?
Jag: Ja, vi behöver prova nått nytt
Viktor: "åååå jag ssssssccka baka"
Jag: RAAAAAAAAAAAAAAAAAP
Viktor: "Måsssssschte baka"
Jag: PRRRRRRRRRRRRUTT
Viktor: "Måsssschte ssssche om det är Paradissssche hotel"

När viktor härmar mig så läspar han. Jag förstår verkligen inte varför. Inte ssssccchysst!

Åh dum som jag är var det för mycket smör i bottnen, så hela kakan smälte ihop.
Vill inte gå längre. Ligga hemma, gråta för att jag är så jävla dålig på att baka kladdkaka.

Nä, nu ska jag ta mig i skinnet, bita ihop och strunta i den där jävla kladdkakan.

Har tänkt på det där med att baka, förresten. Jag bakar nästan varje dag, just för att jag älskar det. Jag är ganska säker på att förstärkts under anorexin såklart. Jag vet hur hemskt det är att vara "förbjuden" att äta, så jag försöker se till att alla runt mig ständigt FÅR ÄTA goda saker. Ha ha.

Jag är likadan med mat. När jag och min yngsta bror åt lunch så började jag gråta när han inte åt upp och ville ha efterrätt.
- ÄÄÄÄÄT snälla Love, du gillar ju det hääääääääääär
- Men jag är mätt ju.
- Men ta en muffins iallafall, snälla?
- Jag är mätt maja.
- alltså Love, du FÅR äta muffins. Tro inte att du inte FÅR, det är OKEJ ATT NJUTA!
- mm, sen kanske
- TA EN JÄVLA MUFFINS NU, FATTAR DU INTE VAD JAG SÄGER?
- Du är ju störd i huvudet.


Ha ha.  Ja, det stämmer ju! Jag är sjuk i huvudet.

Nu står grillning vid ån på schemat. Jag bakar en kladdkaka som ska med!
Jag bakar så stört mycket, men ju mer jag vågar äta av det desto bättre!
Idag blev det en blandning av cheesecake och kladdkaka, ni vet digistivebotten på cheesecaken?
Haha! Hoppas det blir bra.

Vad ska ni göra, första fina kvällen på länge?

(Kan inte alla anonyma heta något annat så jag iaf kan skilja er åt. Välj ett djur eller nått)

Min mens är en ganska konstig fråga. Jag sa hela tiden till mig själv "När min mens försvinner så är det allvar", och såg alltså mensen som min kropps tecken på att allt var okej. Jag förlorade aldrig mensen och jag tänkte således att min kropp inte tagit skada av svälten.

Men såklart visste jag inte allt. Jag äter ju nämligen p-piller, vilket gör att kroppen tvingar fram min mens. Det innebär att man inte kan förlora mensen, även om man borde gjort det för länge sen. Egentligen ska jag inte ha mens, men min kropp ger mig det ändå.


Mitt hår ramlar av, ja. Jag har alltid haft jättetjockt hår,  men det har tunnats ut jättemycket. Hårstrån följer med om jag drar handen genom håret och att borsta vågar jag knappt. Har jag håret i en enda fläta är den lika tjock som om jag hade haft två flätor för tre år sen. Kvaliten på håret  har också försämrats jättemycket, det är risigt och trassligt och har inget liv liksom.

Men det är ju tyvärr så att Håret är det man är mest nöjd med, Men det som kroppen gärna offrar.

Såhär förvånad är jag inte riktigt, men snart ska jag ner på stan!

Igår var som sagt ingen bra dag. Det sista jag behöver höra är att det är jag som behöver ändra mig, för att inte bli nedvärderad. Känns som sagt som om det jag tycker och upplever ses som inbillning och att jag får skylle mig själv om killar tittar på mina pattar eller bedömmer mitt arsle. Blir alltså att klä på sig polotröja och termobrallor  nästa spelning!

Hur som helst, idag vaknade jag upp och såg misshandlad ut. Jag antar att det är resultatet från en dags gråtande. Jag har stora ringar under ögonen som ser ut som blåtiror  och ett stort sår på läppen. Men ja, en skönhet klär ju allt...?


Idag blir en lugn dag. Andas. Ta det lugnt. Andas. Bita lite i läppen. Idag kan inte bli sämre än igår.

Som frågade hur mina ätstörningar började.

Jag har alltid haft höga krav på mig själv, ända sen jag var liten. Jag har tagit ansvar för mina småbröder, hämtat och lämnat, gjort frukost och hjälpt till på  alla möjliga sätt. Aldrig på grund av att jag var tvungen, utan för att jag ville. Jag har alltid haft ett konstigt förhållande till mat. När jag var liten kunde jag få kvälvningar av att se mat jag inte gillade. Jag byggde upp murar kring mig vid bordet av mjölkpaket och liknande för att slippa se vad andra åt. Jag kunde inte röra en del mat, eller ens gå förbi i mataffärer.

Jag har alltid varit en drama queen, en allt eller inget-person. Om inte killen jag var kär i gillade mig ville jag ta livet av mig. Om jag fick Ig på ett prov var mitt liv förstört. Jag hade väldigt svårt att hantera motgångar.

Under en kortare tid fick en nära släkting missfall, en nära släkting blev sjuk i cancer och dog, och min 5årge kusin blev förgiftad och dog. Allt detta fick jag otroligt dåligt samvete över. Kunde inte jaaaaaaag dö istället eftersom jag ändå hatade livet?

Dessutom blev jag skitskraj för att förlora människor omkring mig. Döden är ingenting man kan kontrollera, inte heller kärlek eller känslor. Jag var rädd för hur jag kände och att inte veta vad som skulle hända. Jag kunde helt enkelt inte hantera sorg.

Tillsammans med en önskan om att bli en roligare, snyggare, trevligare och socialare person började jag banta. Jag antar att det var en enkel lösning på svåra problem enligt mig. Jag antog att allt hängde ihop med min vikt.

Så jag antar att bantningen och anorexin är en flykt från sådant jag inte kunde ha kontroll över, sådant som jag var rädd för.

Samtidigt bråkade jag mycket med mina föräldrar och mina bröder, och de sistnämnda kallade mig för fruktansvärda saker. Jag tror att det var något jag ville bevisa också. Ätstörda människor har en järnvilja som inte är att leka med alltså..

Jag är ledsen för att dagen inte var den mest peppande. Resultatet av flera timmars gråt är en dunkande huvudvärk.
Men min mamma tröstar mig alltid på bra och rätt sätt. Tänk om man kunde få vara liten hela livet!

På kvällen åkte jag och handlade med mina föräldrar. Jag skrev en inköpslista och bad mamma om inspiration. Hon blev helt chockad över hur lite jag och viktor kan äta, för att den ena hatar det och den andra hatar det, och så vidare.
- Kan ni inte bara skaffa dropp-mat? Ha en liten påse i magen, som ni fyller på en minut, era små magertarmar. Det är fan inte konstigt att ni ser ut som två små sparvar.
- Är sond helt veganskt?
- ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHHARRRRRRRRRRRRRRRRRR

Jag tror inte det finns något mer stressande än att leva med min familj när vi ska försöka organisera oss. Innan vi skulle åka till affären var det kaos.
Jag: VI ÄR KLARA
Pappa: Gå ut så kommer jag
Love: köp nått GOTT.
Mamma: Kolla, jag ser ut som en afrikan med solglasögon
Jag: jaaa, Kom nu
John: VAR SKA NI?
Mamma: VA?
John: VAR SKA NI?
Mamma: VAAAAAAAAAAAAAAAAAA?
John: VAR SKA NI?
Mamma: HANDLA
Pappa: *sitter i bilen och tutar som en galning*
John: KÖP NÅTT GOTT!!
Mamma: Kom ner om du vill nått
Love: mamma mammma köp något gott
John: mamma har du klätt ut dig?
jag: KOM NUUUUUUUUUUUUU
Mamma: Men jocke, sitter inte du i bilen?
Pappa: Min plånbok... ALLTSÅ, Kekke, fyfan vad jag hatar dina och majas jävla tandpetare som ni sprider som mjäll  i hela huset.

Sen åkte vi.

nu har jag gråtit ut hälften av vätskan i min kropp.
Up next: Resten

Det kom just en försäljare. Jag är ensam hemma, öppnade och stortjöt, han gick ganska snabbt. Schysst, tack för den Mårten, det ska jag komma ihåg.

Till och med Siri blir rädd för mig.
Kattskrället har ju själv varit anorektiker, kan hon inte bara trösta mig?

- Vet du vad jag tycker du ska göra? Tacka nej tack till det du har i´Sverige och åk till Indien. Jag tror det är det du faktiskt vill.



Ja. Jag ska tänka på det.