maja

Efter regn kommer inte sol.
Det regnade igår.
Och i förr går.
Och dagen innan det.
Och innan det.
Och innan det
Och innan det
Och innan det
Sen jag föddes.

Det ska regna imorgon.
Och dagen efter det.
Och dagen efter det.
Och dagen efter det.
igen
igen
igen
igen
igen
igen
igen
igen
igen
igen

tills jag fan drunknar ska det regna

 
Jag har gråtit sen jag satte in desa jävla marränger i ugnen. En timme och7 minuter.
Jag orkar inte längre, jag orkar inte vara stark och försöka vara glad. Jag är så jävla ensam, så ensam att det gör ont. Varför kan inte jag få vara bra, varför kan ingen säga att jag duger? Varför är allt jag säger skit och allt jag tycker och ser är inbillning eller mitt eget fel? Varför har jag ingen som tröstar mig?

Jag är helt öm i käken för att jag skrikgråter, nu kan jag bara stöna fram små ljud som jag hoppas får kvalstrena som är de enda i närheten att förstå hur jag känner, hur meningslöst det är och hur mycket jag hatar mig själv. Man måste älska sig själv för att andra ska kunna göra det men jag kan inte det. Jag hatar mig själv. Jag hatar mig själv, Jag hatar mig själv nu.

Jag märker så tydligt att jag inte kan hantera såna här attacker. Först skar jag mig, sen började jag spy istället. För att känna lättnad över något. Jag ska varken skära mig eller spy igen, men just nu känns det som om jag är tretton år och skär mig för att den enda killen jag vill vara med inte bryr sig. Den enda jag vill vara med är ljusår ifrån och jag kan inget göra. Så känns det. Det känns som om jag vill dö nu.

Jag har inte känt så här på länge. Att jag vill dö. Jag hatar att känna den här  hopplösheten, att inget jag gör spelar någon roll. Att hur mycket jag än ger och försöker så får jag inget tillbaka.

Jag hatar mig själv. Jag hatar mig själv. Jag hatar mig själv. Jag vill bara må bra. Jag vill bara slippa ha så här ont, Jag hatar att jag är så jävla ful när jag gråter, annars kunde jag tagit massa coola foton så jag hade fått lite medlidande och för en gångs skull kunde känna mig bra.

Jag läser min gamla dagbok. Jag har inte förändrats sedan jag var elva år gammal. Jag är rädd för allt, rädd för alla känslor jag känner och inte kan kontrollera. Jag är en av dem som borde lobotomeras, jag skulle kunna vara försöksperson istället för alla djur, jag skule kunna donera mitt hjärta till ett sjukt barn, kanske skulle den få större användning än vad jag haft. Kanske funkar det inte.

Jag hatar att känna såhär. Nu ska jag gråta klart,  sen ska jag sova lite. När jag vaknar kommer allt vara bra igen, jag ska bara drömma en mardröm så att jag kanske blir glad av att vakna.

The dreams in which i'm dying are the best I've ever had

Kan ni gissa vad jag bakar?

Jag är extremt rädd för att hälsa på folk jag bara är bekant med, även om det är personer som jag vet tycker om mig. Det kan vara både vänner, bekanta och sådana jag liksom bara ska hälsa på.

Det händer jätteofta att jag GÖMMER MIG, när jag ser nån jag borde hälsa på. Springer in i närmsta affär och kollar på lampskärm eller bamse-ryggsäck. Så rädd är jag, bara för att säga "HEJ".

Nu har jag långsamt börja vänja mig av med det. Jag har så starkt inbankat i mitt huvud att jag är värdelös och att ingen minns mig. Varför skulle nån  minnas och hälsa på mig liksom? Dessutom vill jag ju inte skämma ut personen om den måste visa att den faktiskt känner den här fula bruden.

Men jag har kommit på ett sätt. När jag går ensam så hälsar jag ALLTID på tanter & gubbar som går förbi. Oftast blir de jätteglada och ler, ibland ser de bara förvånade ut. Jag tänker att dem säkert är ensamma, och att jag gör en god tjänst som uppmärksammar deras existens. Dessutom dömmer de inte mig för mitt utseende eftersom de antagligen är halvblinda.

Så genom att komma bort från min rädsla gör jag alltså alla gamlisar en tjänst.
Det här kunde varit jag:

Vem är du egentligen? Känner jag dig? I mina tankar ser du ut som tidningens bilder av misstänkta, med ett suddigt ansikte.

hur som helst väntar jag på msn

Jag förstår att många av er som är mina vänner (eller nån annan med ätstörningars vän) har svårt att förhålla sig till sjukdomen. Ska man bete sig som vanligt, eller ska man anpassa sig efter personen?

Jag har jättesvårt att veta vad jag tycker. Självklart är det skitskönt att ha förståelse för att jag ibland beter mig tråkigt, inte vill träffas eller följa med ut eller ens prata liksom. Att folk kan anpassa våra dagar för att jag ska kunna känna att jag kan klara att vara med. Jag är jättetacksam över att Viktor har anpassat sig så mycket efter mina utbrott och min sjukdom, att han liksom inte bara ber mig dra åt helvete, vilket jag många gånger förtjänat att få höra.

Samtidigt hatar jag att behöva bli anpassad efter. Jag vill ju vara samma människa som förut, fortfarande vara med på bakning och middagar, förfesta och skämta liksom. Jag vill inte att folk ska känna att de behöver trippa på tå för att jag KAN bryta ihop. Då känns det som om jag bara gör dem en otjänst genom att delta om andra inte känner sig avslappnade.

Det är verkligen svårt att balansera anpassningen. Ibland kan jag önska att hela världen stannade upp och gjorde som jag ville, men samtidigt strävar jag ju efter ett normalt liv med normala saker att göra.
Verkligen skitsvårt!

(Jag har nog aldrig tagit illa upp av hur någon betett sig mot mig efter det att jag blivit sjuk, jag tycker snarare att det är jobbigare om man undrar något och inte vågar fråga det. Jag menar alltså inte att mina vänner gör något fel. Det är bara jag som kan reagera väldigt olika beroende på vad jag känner just den stunden.)

Senaste gången jag var på "riktig" fest.
December 2007.

Jag har skitsvårt att erkänna för andra hur jag mår, på riktigt. Jag har jättesvårt att erkänna att jag inte klarar av allt, att jag inte är bäst i världen, för det känns som om jag måste vara det.
Jag är otroligt duktig på att ljuga, något man tyvärr ofta blir i och med en ätstörning, som kräver sån himla manipulation av omgivningen.

Samtidigt känns det som att jag förnekar att jag mår dåligt för mig själv. Som någon slags försvarsmekanism.
Idag efter lunchen & fikat gick jag in i duschen. När jag kommer ut tittar Viktor på mig.

Han: Du spydde inte va?
(Här ser det skarpa ögat igenom mig, när jag blir helt överdrivet glad och lycklig och nästan skriker...)
Jag: NEJ NEJ NEJ ABSOLUUUUT INTE, ååååh det gjorde så ont att duscha med fotkedjor
(Det där med fotkedjorna var ju en rätt dålig manöver när jag tänker efter...)
Han: Okej. Bra..

Men jag sa som det var sen. Jag måste sluta förneka för mig själv att det är ett stort problem. Det är som om toaletten är mitt Vegas, det som händer där stannar där, det finns inte när jag går ut och det är ingenting jag delar med någon.


Magen borde va mitt Vegas istället!
(Ungefär lika bra sagt som det med fotkedjorna...)

Nu ska jag och Viktor på bio, efter att jag legat och gråtit lite i sängen.
Varför ska det vara så satans svårt att vara ärlig? Våga säga som det verkligen känns?

Jag har ju aldrig problem med att dela ut information om hur det känns när jag har halsfluss, då får alla veta hur hemskt allt är. Men nu, nej nej, inte vara ärlig mot viktor. Men jag ångrade mig och sa som det va.
Jaaaa jag kräktes. Viktor bröt sönder min kräktandborste och nu ska det inte få hända igen.

vill jag ge till alla som läser och kommenterar och tar kontakt och anförtror sig till mig. Att veta att jag gett några få människor hopp och en tankeställare är allt jag önskade få veta.

Ni är så fina allihop och jag hatar den här världen som får oss att må såhär.

Viktors föräldrar är som sagt här, och vi skulle åka till fjälla för att fika.
När vi åkt 50 meter pajar bilen och besinen sprutar ut..

Efter massor av fixande blir det lunch istället!

Missa inte Clintan-specialet på tv varje Fredag!

Fy satan vad arg jag blir av att titta på Cheaters på tv400. Det handlar om folk som anlitar privatdetektiver för att se om ens partner är otrogen.

Det gör mig så jävla illamående, och jag vill inte tänka på hur jag skulle bli om jag blev lurad så.
Dessutom är det så himla svårt att veta vad som är otrohet, allas uppfattningar skiljer sig ju åt!
En del tycker säkert att gränsen går vi kyssar (av motsatt kön?) medan en del tycker att man inte ens ska flörta med andra.

Hur som helst blir jag så jävla förbannad, det värsta är ju att den som blivit bedragen nästan ENBART blir arg på sin partners "nya". Som att den lurat in ens partner i det, och manipulerat den.

Jag vet faktiskt inte när jag tycker att man är otrogen. Jag antar att det är när man gör något man själv skulle lacka ur på om ens partner gjorde? Eller när man gör något som man inte kan stå för?

Jag minns i Indien, jag hade varit där i 11 dagar och ENBART pratat med min familj och försäljare. Så kommer en kille fram till mig och börjar prata, han är hur trevlig som helst och berättar att hans flickvän kommer dit imorgon bla bla bla. Sedan bjuder han mig på middag på en resturang där och allt vi gör är att prata om våra resor och våra liv där hemma.
Han var en 28årig lärare från Canada, som skulle på förlovningsresa med sin tjej.

ÄNDÅ får jag dåligt samvete. Varför? För att han är kille? För att han bjuder mig på mat, förväntas jag suga av honom då?
Eller ska man direkt säga "Sorry, jag har pojkvän" när en kille pratar med en? Som att man tar för givet att varenda kille har som avsikt att sätta på en, och inte bara ha ett middagssällskap?

Äh, mycket funderingr här. Men jag vet iallafall att jag hellre skulle få naglarna utryckta än att vara otrogen.
Jag förstår verkligen inte hur man kan göra så och jag blir arg bara av tanken.

Jag har i flera dagar velat göra paj, men min fantasi är inte på topp. Jag exprimenterar mer med bakning än mat, och det är jag bättre på.

Vilken paj är din favorit? Tipsa mig!

vad ska man ha i? fetaost? spenat? mozarella? Broccoli? Sojafärs.................?

Ikväll ska jag och Viktor se nya Harry Potter. Hoppas bara att jag orkar hålla mig vaken, den börjar inte förrens vid halv tio...
Men jag blir säkert inte besviken, även om jag egentligen är för rädd för att se HP-filmerna...
Ni vet när Harry håller i den förstenade statyhanden och den plötsligt griper tag i honom?
Jag tror seriöst att jag pissade på mig lite då. Så jävla läskigt.

Jag är en såndär som inte är rädd för psykiskt svåra filmer eller blir berörd av dem. Det är bara fysiska saker jag blir rädd för, att bli jagade, mördade eller slagna. DET gör ont i mig och jag blundar och skriker, men när en film ska påverka mig psykiskt så blir jag mest likgiltig. Kanske har jag det svårt med att sätta mig in i andras situationer? Kan bara relatera till mitt egna psyke liksom.

Eller?

Gick och la mig vid halv fyra, för att lugna mig hjärna.  Är fortfarande arg och förbannad men huvudvärken gör också ont.

Idag kommer viktors föräldrar hit för att fixa hans cykel och fika lite. Vad fan visar man i Linköping? Eh... Bosses Glassbar?

Jag tänker på dig nu. Allt kommer bli bra.
You can do it!

åt helvete med min jävla anorexi, åt helvete med hela världen och jag ska be mamma göra ett könsbyte på mig så kanske nån, NÅN, nåååååååååååååååååååååååååån, förstår mig.

Nej nu är jag så arg på alla att jag måste sova för att inte börja gråta för att jag hatar att jag är tjej och för att min kommande dotter kommer få ett jävla helvete om ingen gör något snarast.

Malin myntade uttycket Allt-eller-inget-människa, när det handlar om ätstörningar. När jag nyss läste fina kloka Yo's blogg (xyohannax.blogspot.com, snygg va?) så kom jag att tänka på det där. Hon nämner att när hon gjort något dåligt måste hon väga upp det genom att göra dubbelt så bra nästa gång.

Så himla typisk tanke! Absolut får man inte misslyckas, nej nej nej, då går hela världen under. Måste genas kompensera.
Det som är så underligt med dessa tankar är att man inte alltid kompenserar på det naturligaste sättet. Istället för att bara baka nya bullar, gör yohanna både bröd och lasagne och bullar. Något ännu mer typiskt kan vara mitt eget beteende.
Om jag misslyckas på ett prov i skolan kan jag kompensera det genom att få mat-förbud. Som om de två sakerna hör ihop?! Naturligt vore väl att plugga till omprovet istället?

Jag tror att de har att göra med det här Allt eller Inget. Missyckas man måste man göra ALLT bra, annars blir INGET bra.
Dock tror jag att det är ett vanligare beteende bland bulimiker. "Nu har jag ätit en macka, då kan jag äta ALLA mackor, för nu spelar det fan ignen roll, inget spelar roll, AAAAAAAAAAALLLLLLAAAAAA MACKOR!"

Antingen äter man inget godis. Eller så äter man varenda jävla bit trots att man sedan länge mår illa.
Varför blir det så? varför kan man aldrig DUGA som LAGOM?