maja

Det blinkar TV-blått från mitt fönster
De säger att jag ler
Trots att det regnar idag
Precis som igår
Och alla dagar innan det

Önskar att jag vore någon
men det är jag ju inte.
Låtsas ibland att jag pratar med någon.
Ibland bara lyssnar jag
Den som ändå vore någon

Stina sjunger att allting faller någon gång
Till och med de modiga
De tråkiga med.
Jag undrar vilka jag tillhör
Kanske de som alltid legat på botten.

Det är redan mörkt ute
jag är fortfarande ensam
som om tiden stått still
som om ingenting har hänt
allting har redan hänt

jag är fortfarande ensam

jag ramlar
men jag träffar aldrig marken

jag skriver tankar i en liten
bok
när jag blir trettiosju år gammal
ska jag bränna alltihop
hoppa nerför en klippa
eller flytta till något spännande land
men kanske har jag redan sett allt
kanske finns det bara att hoppa

aldrig i hela mitt liv trodde jag
att mig liv aldrig skulle bli som
jag ville
någon gång måste det väl hända
har jag tänkt
tänkte jag verkligen så
så korkad jag är ibland
ibland är jag så korkad

Jag har aldrig haft något att
förlora
men aldrig något att vinna
om 21 år är jag trettiosju år
och då ska jag hoppa från
en klippa.

jag är femton år
femton gånger trehundra65 är femtusenfyrahundra75 och så plus kanske tvåhundra till
så länge har jag levat
Hur lång tid tar det egentligen innan man känner av någonting?
När är det livet ska börja undrar jag ju

Just nu är det så jävla mycket som händer. Vet inte vad jag berättat och vad jag hållt för mig själv egentligen, jag tar för givet att ni vet lika mycket som jag. En av mina negativa egenskaper.

Jag vet inte var jag ska börja. Trots att jag är omringad av min familj har jag aldrig känt mig så här ensam. När jag var tretton år låg jag i min säng ett helt sommarlov, stirrade upp i taket och ibland skrek jag lite för att jag var så jävla nedbruten. Jag är ensammare nu.

Det är en märklig känsla när man inser att personer man umgås med inte alls är ens vänner. Att dessa personer ser mig som något som kommer på köpet. I efterhand känns det så jävla dumt. Att jag ödslat tid på personer som inte tycker att jag är värd någonting. Människor som inte ens skulle röra mig med tång.

Att veta att jag inte duger som människa, flickvän, kompis, syster och dotter får mig att gå sönder. Mitt sätt att hantera den trasigheten är att klamra mig fast vid det enda som aldrig vill bli av med mig, nämligen min ätstörning. Det är så jävla tragiskt. Att det enda jag faktiskt har är röster i mitt huvud som säger att jag är värdelös och motbjudande.

Tack. Ni kan fortsätta ignorera mig. Ni behöver inte säga vad ni tycker om mig för jag vet det redan, jag hör det varje dag.


-

Samtidigt finns det människor som får mig att må bra mitt i allt det helvetiska, trots det så har jag ganska lätt för att inte tänka på det utan enbart det som drar ner mig. Men jag tror ni vet vilka ni är iallafall. Jag hoppas det, men jag tar inget för givet, jag vet att jag är en värdelös och egocentrisk vän som bara tar och tar och tar. Jag är så jävla ledsen för det. Jag önskar er inget ont någonsin men om ni någonsin skulle råka ut för det ska jag göra allt jag kan för att göra det bättre. Jag lovar.

 

Tack.

min favoritblogg:
http://tavi-thenewgirlintown.blogspot.com/

Hörde att aftonbladet skrev om henne också,
hittade hennes blogg nån gång i vintras och sen dess
har jag önskat att jag också vore tretton

Aha. Jag har listat ut det. Jag vet varför allt skit drabbar mig just nu. Försök inte slingra dig nu, jag vet vad som händer. Jag vet att jag många gånger betett mig som en väldigt hemsk människa. Det enda som kan rädda mig från att brinna i helvetet är nog att be om ursäkt. Jag lovar, jag ska aldrig mer vara elak. Jag har sotat tillräckligt för mina dumheter.

Här är min stora offentliga förlåt-lista.

1. Sandra, förlåt för att jag slog dig i ansiktet med min ryktlåda i stallet 2001. Men du var så jävla jobbig. Din käft glappade hela tiden

2. (Förlåt Sandra, ibland var du skitsnäll)

3. Mamma, förlåt för alla gånger jag sagt att din mat är det äckligaste som någonsin lagats på jorden. Jag är bortskämd och du gör helt rätt i att kasta mjölk på oss när vi beter oss som snorungar. Men att mixa ner broccoli i potatismos är fan inte okej nånstans.

4. Förlåt Viktor, för alla gånger jag stuckit från dig. Jag blir bara så jävla irriterad när du inte fattar vad jag menar.

5. John, förlåt att jag hoppade på din mage en gång så du tappade andan. Och för den där gången jag slog ditt huvud i skostället. Trots att du bitit mig. Jag tar på mig skulden. Moget va?

6. Love, förlåt för att jag alltid tar din plats i soffan. Men det är bästa bloggplatsen. Och förlåt att jag alltid tvingar dig att äta upp.

7. Förlåt alla svältande människor som inte har råd med mat, jag är en bortskämd svenne som tror att lycka är samma sak som att vara smal. Skulle man ta all mat jag slängt, spottat ut och spytt upp skulle man nog kunna mätta rätt många, även om det kanske är lite vidrigt att äta nåns spya. Jag är ett svin. Ja Ja Ja. Förlåt

8. Bosse & birgitta, förlåt att jag alltid busringde på er dörr som liten. Men det var grupptryck. Och ni kunde ju inte springa efter med rullstol och rullator, utan bara skrika massa roliga svärord som alla skrattade åt. Förlåt.

9. Förlåt  Stolplyckan för att jag slog sönder taket en gång när vi lekte rödavita rosen, typ 1997. Jag ville bara ha det bästa gömstället nånsin, och dem hittade den aldrig, men jag vågade knappt gå i den korridoren efteråt.

10. Förlåt pappa för alla gånger jag tvingar dig att hämta mig. Jag är så jävla lat.

11. Förlåt hela sverige, som betalar skatt för att sjukvården ska få mer resurser och sen kommer jag som den lite ledsna tonårsflickan och leker deprimerad och får en egen säng och till och med en egen droppställning.

12. Förlåt alla ni ätstörda som inte får komma till BUP, jag skäms över att jag har en plats där och inte ni andra.

13. Förlåt alla affärer jag snattat i. Försöker intala mig att det var en protest mot samhället.



Ni hajar. förlåt.
OKEJ? kan jag få hare lite bra nu?

Okej.
Nu går det över gränsen.
Mycket skit kan jag ta men det här är fan inte acceptabelt.

Jag: jo jag hostar, har ont i halsen, är jätteförkyld, mår illa, är skittrött och har huvudvärk
sjukvårdsupplysningen: Jo det stämmer in på svininfluensans symtom.

Ha Ha HAAAAAAAaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa

Så vi pratade i timmar, dina tårar i mina lakan. Du sa att du tyckte du va ful, jag fattade ingenting För det där är skitsnack och det vet du. Du är det vackraste jag har sett ju

det finns bara ett enda sätt att brinna upp

Jag är tveksam till om tre veckor är nog för att göra mitt liv bra.

Jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna det här. Just som jag kände att kanske kanske kanske kanske kunde hösten bli helt okej och jag kunde slippa att lyssna på Bright Eyes och önska mig en kista i julklapp, nej då ska det bli värre än någonsin.

Jag har nog aldrig känt mig såhär ensam. Jag känner mig så fruktansvärt sviken av min mamma. Jag vet hur det kommer bli nu. Nu är det jag som ska ta över hennes roll i den här familjen. Det är jag som ska se till att Love har mellanmål hemma, att kläderna kommer i rätt högar, att john gör iordning toan när han skitit, och se till att min pappa mår bra.

Att se min pappa gråta är något av det mest smärtsamma saker jag upplevt. Att han kramar mig, att han säger att vi kan byta rum och att han säger att vi ska klara det här. Just nu vill jag ägna resten av mitt liv åt att få hans liv så bra som möjligt. Jag vill diska, jag vill laga mat och baka en sockerkaka till efterrätt. Jag vill aldrig mer bli arg för att han sätter på text-tv när jag tittar på Ensam mamma söker, eller när han tror att Loves kalsonger är mina trosor.

VARFÖR JUST NU? just nu när den här jävla ätstörningen håller på att klösas sönder, och varför just nu när jag redan är så jävla nedmald att man skulle kunna göra falukorv av mig?

Min mamma frågar om jag klarar mig. Om jag kan hantera det här. Vad tror hon? Vad fan tror hon? För tre dagar sen satt hon bredvid min sjukhussäng och sa att jag var knäpp som ens tänkte tanken på att vilja dö. 520 milligram räcker inte, det vet jag till nästa gång, tack tack det ska jag verkligen komma ihåg.

- Du kan inte vara ledsen maja
- Jo det kan jag visste, jag vill gråta
- Nej, för vet du? Det finns inga ledsna sengångare
- Gör det inte?
- Nej, du kan inte vara en sengångare om du är ledsen
- .....
- Vet du? Det finns bara glada sengångare. Och vet du var dem bor?
- Nää vardå?
- I regnbågen, mitt i regnbågen bor alla glada sengångare för det är dem enda som finns. i slutet av regnbågen bor sjölejonen, vet du hur dem låter?
- Jaaa, hihi
- Ooooump Ouuuuump Ouuuummp
- hahahaahahahaha

Åh hösten är så mysig. Jag tror inte att jag har ett enda negativt minne från hösten. Jag måste verkligen fundera för att komma på något.

ja just det.. 2003 fick Gina cancer. Anna fick missfall. Det var då jag för första gången kände skuld för att jag själv fick leva och inte andra. Men äh, det är ju petitesser.

Sen 2004 så dog ju gina. Ja det var tråkigt, Lars Winnerbäck spelade Bridge over troubled water på hennes begravning och alla grät.

2005 dog min femåriga kusin av ett virus. Här tänker man ju på något sätt att det inte kan bli värre. För det kan ju knappast bli värre nu.

Men vänta. Hösten 2006 får min mamma cancer. Inte heller någon big deal

Hösten 2007 separerar mina föräldrar. Tack tack, nu vill jag dö

Nej sen kom hösten 2008, åh vilken härlig tid av svältande och kräkningar som urartat, så underbart att vara sjuk och se ut som ett lik och isolera sig från alla sina vänner för att istället kunna sitta hemma och livnära sig på buljong.

Men nu måste det ta sluuuuut tänker du, men vänta.

2009: jag och viktor är inte ihop
mina föräldrar ska separera igen
jag tog en överdos


ah, väntar med spänning på 2010.

Om jag var tolv år gammal nu hade jag skurit mig. Nu klarar jag inte av tanken på mat. Hur fan ska man bli frisk om varenda jävla motgång tas ut på maten?

Jag behöver någon som:
- lagar mat åt mig
- äter med mig
- tittar på mina knogar
- tvingar mig att kissa med öppen dör för att inte kräkas
- säger att jag aldrig varit min sjukdom
- tror på mig
- kramar mig
- håller sitt ord

Jag funderar på att åka till Viktors lägenhet, trots att han är på gotland. Lukta på lakanen, vända på hans soffkudde, skära bort det översta lagret på osten (han är så kinkig..) och kanske lägga alla täcken och kuddar på golvet och titta på The Fountain som han visade mig första gången vi sågs, och jag fattade ingenting för den hade inga svenska subtitles och han tyckte det var världens finaste kärleksfilm och jag låtsades som om jag hajade fast jag inte gjorde det.

Vaknar. Går ner. Min pappa gråter i vardagsrummet. Mamma ska flytta.




Jag orkar inte. Jag orkar inte längre. Jag önskar att jag faktiskt hade dött. Jag vill inte leva längre.

Dra åt helvete.

Jag har världens klump i magen. Mår illa. Vill spy. Har inget att spy upp. Jo just det, lite minimajs men det var ca 5 timmar sedan. Jag mår illa. Har världens klump i magen. Vill spy men har inget att spy upp.


Kan nån sätta in lite pengar på mitt konto så kan jag köpa en hjärna? eller godis
KRAM

Jag är så jävla irriterad nu och det stör mig ännu mer eftersom jag ska försöka bli en glad och positiv människa. Kan jag inte bara slippa irritera mig på skitgrejer?

Jag börjar om. Nu ska jag vara en glad och positiv människa som inte irriterar sig på skitsaker.

Jag hade en sådan härlig morgon. Jag vaknade enbart en halvtimme innan mitt tåg skulle lämna perrongen, perfekt tid för att hinna slänga på sig gårdagens kläder och lite av lillebroderns parfym för att dämpa den dagsgamla svettlukten. Jag hade till och med så gott om tid att jag kan förbereda en matlåda, en kulinarisk rätt som verkligen ger en smakupplevelse. En konservburk Minimajs, så himla gott.

Väl framme på min praktik i Mjölby så började dagen med en lektion i Spanska. Jag älskar språk, det är så fascinerande, speciellt när man inte förstår ett dyft trots tre års studerande. Kunde knappt slita mig från genomgången.

Dagen fortsatte med en lektion i Naturkunskap. Om det är något som gör mig upphetsad så är det just planeter. Jag får inte alls dödsångest av att tänka på hur allt fungerar och att vi kommer explodera och att solen kommer bränna upp oss alla som en sista grillfest med gänget. Det e nice.

Framåt lunch började jag känna en trevlig känska i nedre kanten av magen. Det kändes ungefär som att jag ville sticka kniven i mig och hugga sönder min livmoder, så hysteriskt skönt var det. Aldrig skulle det få ta slut. Den här tiden är verkligen underbar. Finns inget mysigare än att känna hur niagarafallet av blod forsar längs mina ben som om någon skurit upp mitt underliv med en trasig flaskhals.

Jag bestämde mig för att njuta till 100% av denna tid och tog därför pendeln hem. Jag provade de byxor jag köpt på monki utan att prova, och inser att de är för små och att jag ser ut som kanske världens sötaste jävla flodhäst. Vill bara nypa mig själv i valkarna och liksom gulligulla med mig själv, det är så jävla fint med lovehandles som inte ens är lovehandles utan nån slags badring som man kan använda när man drunknar för att just slippa drunkna.

Ja just det, sen tog jag en osthyvel och hyvlade av all min hud och la mig sedan i ett saltvattenbad och njöt.
snipp snapp snut så var dagen slut.