maja

Ah, så underbart det är att vakna klockan åtta av byggarbete i grannlägenheten.
Gå ut i badrummet, kissa och det finns inget papper i närheten, kolla dig i spegeln och inse hur miserabel och helt stört sjuk du ser ut.
vilken härlig dag, la la la la la la la laaaaa woh oooh

Igår var det fika och gå på stan.
Köpte en randig tröja för att bryta min svarta trend.
Tjing


B

Idag har jag shoppat nya skor, och dessutom två kjolar för 20 kr styck på Monki. En i hemska pastellfärger, och en med massa vita volanger. Perfekt om jag ska klä ut mig till flugsvamp, tänkte jag och slog till.

Skorna däremot är en helt okej kopia av de jag egentligen tänkt köpa. Men de får duga!
Jag känner mig så otroligt rik, Csn har förändrat mitt liv

Théoden håller på att dö.
Jag: kolla, han är helt blå i ansiktet
Viktor: mm
Jag: han har syfilis
Viktor: tyst
Jag: Men vad heter det? Inte könssjukdomen
Viktor: inte fan vet jag, håll tyst han dör ju
Jag: Men lilla Ida får den
Viktor: Jag har inte sett Lilla Ida
Jag: Syfus!!
Viktor: Tyfus, håll käften nu

Kollar på sagan om konungens återkomst.

jag: hur gör dem hoberna sådär små egentligen?
viktor: de går på knä
jag: va??
viktor: jaa det är sant
Jag: hur blir det så där många orcher? Är det skådespelare allihop?
Viktor: Det är datagjort...
Jag: Va?
Viktor: Borgen med.
Jag: VA?
Viktor: Ja de krigar mot en grön duk som de sen sätter in allt på
*en drake kommer flygande*
Viktor: Ja maja, den med...

Det är något konstigt med min kropp. Ungefär varannan dag får jag superont under revbenen och kan inte dra in tillräckligt med luft för att lungorna typ exploderar. Det är tydligen någon nerv som är ikläm vad jag har hört. Det räcker oftast med att ta ett riktigt ont, men djupt andetag för att det ska gå över

Men sen finns även en konstig smärta.. Den sitter antingen på höger eller vänster sida, under revbenen. Jag får så jävla ont där, och måste trycka på det eller sitta ner och kura ihop mig för att försöka att inte känna något. Skitont gör det verkligen! Jag behöver nästan ligga i fosterställning och SLÅ på mina revben.

Det konstiga är att nu kommer det mest när jag varit bland mycket folk, under en lite längre tid. Bland annat på viktors senaste spelning och på Studenternas eftersläpp. Det är ALLTID när jag är bland andra, aldrig har jag varit ensam. Är det nånslags panikångest eller? För jag tycker verkligen inte att det är JOBBIGT att umgås. I fredags hade jag skittrevligt och stod och pratade, när det plötsligt sticker till och jag måste sätta mig ner på marken och kura ihop mig.

Har verkligen ingen aning om vad det här är. Har haft dessa problem sen jag gick i åttan, typ.. Väldigt märkligt är det iallafall.

 

 

Heaven knows i am miserable now.

Ni vet en del grejer som man bara inte kan glömma? Sådana där konstiga detaljer som man lägger på minnet utan någon speciell anledning.

Inatt träffade jag Fejkdockan. Någon av er som läser min blogg vet vem jag menar. Ni andra kommer aldrig förstå. Hon åt en chokladboll, fick kokosflingor på läpparna, och hon hade hela armarna fulla med armband. Det var plastelefanter på ett.

Inatt var hon och jag och Stinalee och Kenza i Malmö. Vi snodde massa saker på ett varuhus, posade och åkte bil fast ingen hade körkort.

Det första jag sa när jag vaknade var "Fan, jag hann inte ens lägga upp bilderna på bloggen".

Men jag träffade Fejkdockan!

Jag älskar den här bilden, trots att den är hur ful som helst.
Det var från förra sommaren när jag hade nånslags friperiod från ätstörningen och bara var allmänt glad.
Jag och viktor åt brownies och glass till frukost och jag såg ut som ett litet tjockt rufsigt troll.

Tänk om jag kunde göra så igen, bara ta ett lov från anorexin. Det vore nått.

Och vad vet du om hur hjärtat kan bränna
för kärlek som aldrig kan dö men inte heller leva?

Jag kan inte med ord beskriva hur jag känner mig nu. Vill inte heller att någon ska veta egentligen. Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle känna såhär, någonsin.

Just nu känner jag nån slags likgiltighet inför allting. På fredag ska jag på vägning. Jag har inte vägt mig på.. länge. En månad kanske? Jag vet inte vad jag väger, jag tror inte ens jag vill veta. Mitt mående är så jävla beroende av de där siffrorna, och när de visar ÖVER 50 så kommer jag hata min kropp, jag vet det, även om jag faktiskt inte tänker på det speciellt mycket.

Jag känner just nu att jag kan acceptera min kropp och kanske någon gång till och med vara stolt över den. Kanske nån gång. Jag har samma klädstorlek som när jag var som smalast, och DET ÄR MAX 5 KILON jag gått upp sen i vintras.. Liksom.. Åhh.

Nej nu ska jag vara tyst. Tänka på något annat. Om det går.

Behöver jag säga mer?

 
För första gången sedan berlin februari 2008 blev jag ikväll full. Med min medicinering krävdes knappt en shot och sedan var jag partyt herself. Det var en mycket bra kväll, även om jag säkert hade haft lika kul nykter.

Jag är dessutom så himla lättlurad. Dock vet jag inte om detta ÄR ett skämt eller inte.. Hur som helst stod jag och Branko utanför NH, då hans vän kommer fram. Han börjar berätta för oss om hur han sökte till nån slags gala där man ger pris till hjältemodiga insatser under året. Den här killen påstod att han räddat eni familj från att bli mördad. Han gick förbi ett hus, och hörde massa skrik. Inne i en lägenhet hade en familj just fått beskedet om att enbart mamman och barnen fick uppehållstillstånd, och inte pappan. Pappan ska då ha blivit helt galen och försökt slå ihjäl sin familj med en hammare och en kniv. Denna modiga kille ska då ha hoppat in genom den öppna balkongdörren, och räddat familjen som hade fått stryk av sin pappa med hammaren.

Jag fattade verkligen inte om det var på riktigt eller inte. Detta är alltså samma kille som brukar klä ut sig till tjej för att han anser sig ha sådana perfekta kuksugarläppar. Hm..

Nu ska jag ut och dricka coca cola och dansa!

There's a club, if you'd like to go You could meet somebody who really loves you So you go, and you stand on your own And you leave on your own And you go home,

and you cry
And you want to
 die

Jag har fått höra många saker som gjort ont under mitt liv, men ingenting har gjort så ont som dessa kommentarer.
Jag gör ingen hemlighet av att jag är sjuk och att min kropp är sjuk. Jag är inte uppe i min naturliga vikt och har inte heller den här kroppen normalt.

Att sen få kommentarer om människor JAG KÄNNER som: "jag är avundssjuk på din kropp", "önskar jag kunde se ut som du" etc får mig fan att börja tjuta. Jävla idioter.

Det är ett slag i ansiktet att få höra sådant. Att ni sitter och läser min blogg där jag försöker att berätta hur jävligt jag mår på grund av mat och utseende, och så är ni avundssjuka på hur jag ser ut. Ni är fan inte kloka om ni inte skäms. Hur kan man säga så till mig? Att man avundas en ätstörd person som har sönderfrätna tänder och som spyr tills det blöder ur halsen. Ett jävla hån mot mig och det jag försöker förmedla.

Jag pratade med min behandlare om det här. Hur man ska ta det.
- Prata inte med dem, Maja. Du lever ditt liv och gör inte dem till en del av det.

Jag tänker mycket på det där, när är man egentligen frisk? Är det när man äter som en frisk, normal människa? Eller är det när man äter lite eller mycket, beroende på vad KROPPEN vill ha och inte hjärnan? Jag vet faktiskt inte. Jag känner mig ibland friskare och friskare, jag kan sitta med mina studentkompisar och skratta och lyssna på dålig musik, UTAN att få ångest över vad jag ska äta till middag eller när jag ska äta.

Men en sak som jag är säker på är riktigt sjukt är de konstiga matvanorna. Jag har haft med matlåda till skolan när det varit  att äta lunch ute. Tycker fortfarande det är jobbigt att äta mat jag inte sett blivit tillagad. En kompis påpekade det; Du äter ju SAMMA SAK varje dag.

När man är frisk slutar man med de här konstiga grejerna. jag komimer sluta späda ut minimjölk med vatten, mäta upp min kräm innan jag äter, och jag kommer sluta äta samma mat varje dag.

Vet ni?
Igår åt jag och viktor på Yogi, en indisk resturang. När vi skulle beställa så valde jag blandade grönsaker i nån gryta. Sen råkade jag se att de hade helt vanlig sallad till förrätt. Jag frågade vad den innehöll och han sa "en vanlig kall sallad..." Jag började ändra mig, sa "jag tror jag..tar en... sån... Nej, jag tar blandade grönsaker"

Det var så skönt at kunna ta det JAG ville, och inte det som jag kände att jag BORDE.