I will never leave until the day I do
Det är så mycket som har hänt de två senaste veckorna. Saker jag kommit till insikt med, hemska saker jag gjort och bra saker jag gjort.
I Spanien träffade jag tre norska bröder, som aldrig ville sluta leka med mig. fyra, sju och nio år var dem, kanske de sötaste jag någonsin sett. Jag frågade varför de bara var där med sin pappa och de sa att deras mamma var död.
Jag drömde mardrömmar om nätterna att det var jag som dog och lämnade mina egna barn ensamma, att jag dog ifrån dem pågrund av ätstörningen och att jag aldrig fick se dem växa upp. Det gjorde så jävla ont och det gav mig ju såklart lite ork och lite styrka för kämpa så att jag inte kommer behöva dö i förtid.
Maten i spanien gick annars inget bra. Spydde upp det jag åt, och inte mycket som var kvar. Nu är jag några kilon i från min förra målvikt och det är ju såklart ett misslyckande men jag försöker att intala mig "det är bara vatten som försvunnit, det kommer snart på dig igen". Samtidigt blir det ju en slags trigger, jag vet att jag inte förlorat
